Frustration över att inte kunna inkludera elever med beteendeproblem

Lärare känner sig ofta frustrerade och otillräckliga över att inte kunna inkludera barn med beteendeproblem i klassrummet. Känslan av misslyckande resulterar i att problemen tillskrivs eleverna, inte deras skolsituation, konstaterar Ulrika Gidlund i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat som lärare i femton år på en gymnasieskola och har funderat mycket på vad som händer med eleverna i tidigare åldrar. Jag märkte också vilken het potatis diskussionen om inkludering av elever med beteendeproblem är. Alla har starka åsikter – eleverna själva, andra elever, föräldrar, lärare, skolledning och politiker. Det kändes som ett väldigt politiskt laddat ämne som var spännande av den anledningen.

Vad handlar avhandlingen om?

– I avhandlingen undersöker jag hur lärare i årskurs 4-6 pratar om och uppfattar inkludering av elever med beteendeproblem. Konkret har jag undersökt hur de pratar om barnen och arbetet med dem i arbetslagen och i fokusgruppsdiskussioner. Lärarna har fått diskutera väldigt fritt utifrån tre korta texter, en från Socialstyrelsen, en annan text från skollagen och ytterligare en text om specialpedagogik som är utgiven av Skolverket.

– Jag har fokuserat på lärare i årskurs 4-6 för att se hur de upplever situationen eftersom jag vet att de åldrarna är speciella. Barnen ses inte riktigt som barn längre och det kommer högre kunskapskrav i de här åren. Det kommer dessutom en uppstramad dold läroplan, som handlar om att sitta stilla och vänta på sin tur – allt det som vi förväntar oss att man ska göra i ett klassrum men som inte står inskrivet i läroplanen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det absolut viktigaste resultatet är hur otroligt frustrerade, bekymrade och otillräckliga de här lärarna känner sig. De vill så mycket för de här barnen och de tycker så mycket om dem, men de känner att de inte har möjlighet att inkludera dem i klassen. Det finns inte tillräckliga resurser eller stöttning för det.

– Jag märkte att lärarna, när de känner att de inte behärskar situationen, konstruerar olika förklaringar som motiverar och förklarar det här misslyckandet. Inom specialpedagogiken pratar man mycket om olika perspektiv. Antingen ligger det i barnet, att det är barnet det är fel på, eller så är det i barnets möte med miljön som problem uppstår. Vi har under många år i Sverige försökt trycka på att det är i barnets möte med miljön som problem uppstår. Vi bytte till och med begreppet barn ”med” behov av särskilt stöd till ”i” behov av särskilt stöd för att ändra fokus. Men tyvärr märker jag i min avhandling att i den här frustrationen och känslan av misslyckande pratar ändå lärarna om eleverna som att problemet ligger hos dem. Så att byta ord hjälper inte alltid, man måste titta på de strukturer som finns inom skolan.

Vad överraskade dig?

– Det var just det att lärarna pratar om eleverna som om problemen ligger hos dem. Lärarna är förtvivlade och upplever att de vänder ut och in på sig själva. Då är det lätt att det blir ett problem utanför dem när det inte gå att lösa. Man pratar inte så mycket om läroplanen eller om klassrummets utseende för det upplever lärarna att de inte kan ändra på, på grund av bristande resurser.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att skolledare, skoltjänstemän och skolpolitiker ska ta till sig mina resultat och att de ska vara till nytta för lärarnas situation och att läraryrket ska kännas positivt. I slutändan hoppas jag att resultaten kommer eleverna till godo – det är de som ligger mig när närmast om hjärtat.

Åsa Lasson