Fritidshemmet fångar inte upp elever i behov av extra stöd

Fritidshemmet kan göra mer för att fånga upp och stötta elever som har behov av extra stöd. Det konstaterar Birgitta Lundbäck som undersökt hur specialpedagogiken får plats i fritidshemmets verksamhet.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad specialpedagog och har tidigare arbetat i både förskolan och grundskolan men jobbar sedan flera år som lärarutbildare för olika kurser inom lärar- och specialpedagogutbildningen. När jag började söka efter forskning om specialpedagogik i fritidshemmet, upptäckte jag ett stort gap – det fanns väldigt lite.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det övergripande syftet är att bidra med kunskap om specialpedagogik i fritidshemmens verksamhet. Avhandlingen bygger på flera delar varav en är en systematisk forskningsöversikt om specialpedagogik i fritidshem ur ett internationellt perspektiv. Genom en enkät har jag undersökt hur verksamma fritidslärare samt personal från elevhälsan upplever specialpedagogiken i fritidshemmet och hur de ser de på elever i behov av särskilt stöd. Vidare har jag gjort en observationsstudie av fritidshemmets verksamhet på en skolgård. Fokus i observationerna på skolgården är hur lärare agerar i mötet med elever. Slutligen rymmer avhandlingen ett utvecklingsarbete där lärare i grundskolan och lärare vid ett fritidshem tillsammans har arbetat utifrån modellen Lesson Study i syfte att hitta sätt att samverka kring ämnesinnehåll, i det här fallet matematik.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det finns en god vilja både hos fritidshemslärare och personal inom elevhälsan att samverka med andra yrkesgrupper för att bättre möta elever som behöver stöd. I enkätstudien framkommer att lärare inom fritidshemmet önskar mer stöd från både lärare i grundskolan och elevhälsan för att bättre kunna utmana elevernas kunskapsutveckling. Men enkätsvaren visar samtidigt att samarbetet ofta brister och är ”svårt att få till”.

– Observationerna från skolgården visar att elever blir lämnade åt sig själva. Fritidslärarna interagerade sällan, det vill säga lekte sällan med eleverna eller genomfördes planerade aktiviteter. Lärarnas roll var snarare mer övervakande samtidigt som de stod i grupp och samtalade med varandra. Jag förstår att fritidslärare kan uppleva att tiden utomhus kan vara ett tillfälle att ta vara på för att prata med varandra. Det är tydligt att fritidslärare är måna om den ”fria tiden” och att låta eleverna leka fritt. Det som bekymrar mig är att fritidslärarna inte såg konsekvenserna av det här. I observationerna fanns det tillfällen där jag såg ensamma elever som försökte ta kontakt med andra elever eller någon av de vuxna, utan resultat.

– Men jag såg också goda exempel: En fritidslärare som på olika sätt arbetade för att inkludera flera elever i en fotbollslek där fritidsläraren själv deltog och samtidigt lyckades hålla ett vakande öga på elever som gjorde annat. Positiva resultat blev det också när lärare vid grundskolan och fritidshemmet arbetade med Lesson Study som modell för att hitta samverkansformer som främja alla elevers lärande i ämnet matematik. Båda yrkesgrupperna konstaterade att de lärde sig av varandra, men framför allt innebar samarbetet att fritidslärarna fick mer information om elevernas behov och kunskapsutveckling.

Vad överraskade dig?

– Mest berörd blev jag av de elever som inte blev sedda. Det skaver i mig. Det ska inte behöva se ut så. Det finns en stor potential att planera för lärande i fritidshemmets verksamhet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst lärare och övrig personal inom fritidshemmet, jag hoppas att resultaten kan ingjuta lite ”jäklar anamma”. Jag menar att så som det ser ut i fritidshemmet i dag, där elever inte ges stöd, så kan vi inte ha det.

Susanne Sawander