Förvånande få elever med rörelsenedsättning deltar i skolgymnastiken

Vad behövs för att elever med rörelsenedsättningar ska röra sig mer, såväl i skolan som på fritiden? Det har Katarina Lauruschkus tittat på i sin avhandling. I sin undersökning finner hon att metoden Fysisk aktivitet på Recept (FaR) är såväl genomförbar som effektiv.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har som fysioterapeut inom barn-och ungdomshabiliteringen upplevt att barn med funktionsnedsättning rör sig mindre än andra. Vi sätter in punktinsatser för att öka den fysiska aktiviteten men för hållbara förändringar krävs livsstilsförändringar.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har, utifrån statistik från ett nationellt kvalitetsregister, tittat på hur elever, 7-17 år, med cerebral pares (CP), som är den vanligaste formen av rörelsenedsättning, deltar i skolidrotten, om de har en fysisk fritidsaktivitet och hur många fysioterapeutiska insatser de får. Jag har intervjuat barn och föräldrar för att ta reda på motivation och hinder för att röra sig mer, och vad de tycker behövs för att öka andelen fysisk aktivitet och minska stillasittandet. Utifrån de fakta jag samlade in genomförde jag en intervention. Jag använde en inom hälsovården etablerad metod för vuxna som behöver röra sig mer, nämligen Fysisk aktivitet på Recept (FaR).

– Jag ville testa om den kan fungera för barn med rörelsenedsättningar. Först gjordes bedömningar av barnens förutsättningar och grovmotorik, samt mätning av fysisk aktivitet. Med hjälp av motiverande samtal tillsammans med föräldrar, barn och fysioterapeut kom vi sedan fram till en skriftlig överenskommelse om aktiviteter. Under arbetets gång arbetade jag med återkoppling och utvärdering. Jag var ute och checkade av med elhockeytränare och fotbollsledare och gjorde anpassningar utifrån vad respektive barn behövde, alltid i samråd med barnet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– De flesta barnen deltar i skolidrotten men av elever med svåra rörelsenedsättningar deltog bara hälften. Enligt läroplanen ska eleverna delta 1-2 gånger i veckan, och på den nivån deltog enbart 35 procent av elever med svåra rörelsenedsättningarna. Hälften av barnen med CP hade en fysisk fritidsaktivitet. Barn med CP och svår fetma deltog mer i skolidrotten så fetma verkar vara något som fångas upp och hanteras. Barn med intellektuella funktionsnedsättningar, oberoende rörelsenedsättning, fick färre fysioterapeutiska insatser. Barnen berättade att de ville röra sig mer, men att de inte visste vad de kunde välja på. De ville själva kunna välja och få rätt stöd.

– Föräldrarna var oroliga för att barnen rörde sig för lite. De ville ha fler råd från fysioterapeuter för att veta vilken aktivitet som passade deras barn och önskade att lärare och ledare hade mer kunskap om barn med rörelsenedsättning. Interventionen fick bra utfall, barnen fullföljde sina överenskommelser och tyckte att de hittat roliga aktiviteter som de vill fortsätta med. Föräldrarna uppskattade särskilt den uppföljning som jag gjorde med alla valda fysiska aktiviteter samt med ledarna.

Vad överraskade dig?

– Att det var så många barn som inte deltog i skolidrotten, att barnen i intervjuerna var så nyfikna på mer fysisk aktivitet men inte visste hur de skulle göra och välja. Det var förvånande att barn med intellektuell funktionsnedsättning hade lägre antal fysioterapitimmar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Barn med rörelsenedsättningar och deras föräldrar. Men också personal inom habiliteringen och på skolor. Vi behöver samarbeta mer mellan skola och habilitering, exempelvis att idrottslärare och fysioterapeuter tillsammans diskuterar olika individuella lösningar för eleverna.

Hanna Nolin