Förskolebarn mer delaktiga i och genom musik

Musikämnet i förskolan kan medverka till större delaktighet och jämlikhet för de yngsta om det tillåts vävas samman med andra uttryckssätt och också omfatta barnets rätt till sin egen kropp. Det visar Maria Wassrin som skrivit en avhandling om konstruktionen av musikämnet i förskolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som barnskötare och förskollärare och har arbetat i förskolan sedan 80-talet. Jag har också jobbat professionellt som musiker och på detta sätt har jag fått ihop två av mina stora intressen i min forskning.

– Generellt sett så har musikaktiviteter i förskolan formen av sångsamling, där barnen sitter i ring och sjunger med en pedagog som ledare. Forskning visar att barn inte har särskilt stort inflytande på den typen av samlingar, vilket är bakgrunden och den fond som jag skriver mot. Som en kontrast till detta har jag studerat arbetet på en alternativ förskola som har satsat på att ge de yngsta barnen, på ett till tre år, musik under en stor del av dagen och som har experimenterat med formen för musik på förskola.

Vad handlar avhandlingen om?

– Min utgångspunkt är att musikämnet aldrig kan vara neutralt, utan är kopplat till idéer och värderingar som alltid innehåller aspekter av makt. Jag har tittat på hur musikämnet som social och kulturell konstruktion förhandlas fram av musikpedagoger och barn och hur detta är sammanflätat med föreställningar om barn, musik och pedagogroll. Ett övergripande syfte har varit att undersöka vad i denna förskolas sätt att göra musik som eventuellt skulle kunna sägas ha betydelse för barnens delaktighet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Den kroppsliga, kommunikativa dimensionen i musik jämställdes med det verbala språket. Detta sätt att arbeta kan kopplas till en syn på barn som innehavare av särskilda rättigheter – att bestämma över sin egen kropp och att bestämma vad som är meningsskapande i stunden. Men också att själv få välja uttryckssätt som exempelvis dans, sång, musicerande på instrument, lyssnande eller koppla musiken till aktiviteter som att leka, rita eller konstruera av olika slag. Detta sätt att göra musik skapade delaktighet hos barnen och det är ett viktigt resultat. Barnen blir delaktiga i arbetet på förskolan, men genom att förhandla mening och genom att tas med konkret i arbetet med att konstruera musikämnet tillsammans med pedagogerna kan barnen också ses som medborgare i samhället och som medskapare av kultur.

– Vi som vuxna kan vara dåliga på att lyssna på kroppsliga uttryck och jag menar att musikpedagogerna i studien utmanar det verbala språket och dess hegemoniska ställning, genom att lyssna lika mycket på barnens kroppsliga initiativ i musicerandet som de verbala och spinna vidare på dem. Ett viktigt bidrag i avhandlingen är att synliggöra dessa knappt märkbara initiativ från barnen som pedagogerna koordinerade med andra barns initiativ. Det krävde en koncentrerad närvaro.

– Pedagogerna hade organiserat tid och rum för att man skulle kunna hålla på med musik hela dagen. Man umgicks i och genom musik. Dans, sång och spel på instrument kopplades till barnens lek. Det var intressant att se hur barnen på förskolan togs med i planering och arrangemang. Pedagogerna gjorde inte för barnen utan ihop med barnen. I relation till detta myntar jag begreppet slow musicking som går ut på att vara tillsammans i musik under en längre tid utan tidsbegränsning, som till exempel i en samling. Musikpedagogerna lyssnade på barnens kroppsliga initiativ, som kunde vara att barnen hämtade ett instrument, tog fram en bok eller ett plastdjur och ville sjunga något. Dagens aktiviteter ändrades på så sätt och intog olika form, såsom dans, sång, musiklyssning, samt blandformer av alla dessa. Ett viktigt resultat är alltså att musik på detta sätt blandades upp med ritande, dans, lek och konstruktion efter barnens initiativ i stunden, vilket ökade barnens möjlighet att påverka sin dag.

Vad överraskade dig?

– Att små barn kan vara så otroligt kompetenta. I ett kapitel beskriver jag ett tvåårigt barns kunskap om ett klassiskt musikstycke. Barnet kan hela stycket och visar vad som händer i musiken. Man kan se att barnet förbereder för ett visst trumslag som det tycker om och det visar sin förkroppsligade kunskap genom att göra rörelserna på exakt rätt plats. Exemplet utmanar vad som står i tidigare litteratur om de yngsta barnen och deras musikaliska utveckling. Exempelvis att man inte får hålla på för länge, att de inte orkar koncentrera sig och att det är för svårt. Min avhandling diskuterar vad som är möjligt för de yngsta barnen att lära sig och ha glädje av. Man kanske tänker att barnen ska sätta ord på vad som händer i ett musikstycke, men de sätter kropp på det! Barnens rätt att bestämma över sina egen kropp i rummet blir då väldigt viktig, både ur ett lärandeperspektiv och ett delaktighetsperspektiv.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min önskan är att barn ska bli mer delaktiga i samhället överlag – det är en bas för min forskning. Jag har själv upplevt hur vi vuxna ofta korrigerar deras kroppar – till exempel förväntas de kunna sitta stilla från tidig ålder. Det här arbetssättet eller förhållningssättet som jag beskriver i min avhandling kräver ett lyssnande på barns kroppsliga initiativ. Det viktiga utvecklingsarbete som dessa musikpedagoger gör ska komma både pedagoger och barn i förskolan till del för vi behöver alla fundera över vilka värderingar om barn, musik och pedagogroll som är invävda i de sätt vi låter musik ta form på i förskolan.

Av Åsa Lasson