Förskolebarn både reproducerar och utmanar heteronormativitet

Även förskolans yngsta är med och både reproducerar och utmanar normativa föreställningar om kärlek. Det visar Lena Sotevik i sin avhandling om undersökt heteronormativitet i förskolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat i förskolan under många år och upplevde då att det fanns ett stort intresse för genusfrågor, däremot synliggjordes sällan frågor kring heteronormativitet. När jag senare studerade genus- och queerteori på universitetet upptäckte jag att forskning inom området sällan utgår från ett barnperspektiv.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt hur heteronormativitet reproduceras och utmanas utifrån vuxnas föreställningar om barn samt utifrån barnen själva. Avhandlingen bygger på observationer från två förskolor med barn från 1-6 år. Därutöver intervjuades pedagoger från två samma förskolor, en kommunal samt en hbtq-certifierad förskola. Vidare rymmer avhandlingen analyser av 30 förskolors planer mot diskriminering och kränkande behandling samt en medieanalys av en diskussion på Facebook som utbröt efter att ett samkönat par figurerat i serietidningen Bamse.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att förskolebarn, även den allra yngsta, är med och både reproducerar och utmanar heterosexualitet som det normaliserade och för givet tagna. Det här syns exempelvis i lekar där barnen inte kommer överens om vem som ska vara ”mamma”. Här sätter barnen själva gränser, de ser inte möjligheten med att de skulle kunna leka med två mammor. I ett annat sammanhang uttrycker barnen med självklarhet att två flickor kan vara kära i varandra och att en familj kan ha två mammor eller två pappor. Det är tydligt att heteronormativitet är en del av det sociala sammanhanget även för små barn.

– I intervjuerna med pedagogerna framkom att det finns en önskan att arbeta normkritiskt. Ett sätt är att låta barnen möta samkönad kärlek och regnbågsfamiljer i exempelvis kulturen. Samtidigt uttryckte pedagogerna en osäkerhet, ”vi vill gärna jobba med de här frågorna men vet inte hur”. Förskolans styrdokument ger knapphändig vägledning. Flera pedagoger kände också rädsla för kritik från vårdnadshavare, ”vi vet inte om vi ska vi lyfta de här frågorna eller inte?”. Det här kan jämföras med förskolans arbete med miljö och hållbarhet. Att en förskola certifieras med ”Grön flagg”, stöter knappast på motstånd. Hbtq-frågor omgärdas däremot fortfarande av en stor osäkerhet.

– Min slutsats är att frågan om heteronormativitet i förskolan inte är riktigt färdigformulerad och förhandlad. I avhandlingen belyser jag även bakomliggande normer om barn och vad som anses vara ”barns bästa”. I debatten på Facebook var majoriteten av debattörerna positiva till den samkönade kärleken i Bamse. Men det hördes också flera röster om att ”barn är för små för att förstå det här”.

Vad överraskade dig?

– I analyserna av förskolornas planer mot diskriminering och den del som handlar om sexuell läggning hade samtliga förskolor ett vuxenperspektiv. Det här förvånade mig då min erfarenhet är att förskolan är väldigt bra på att anta just barnperspektivet. I planerna nämns exempelvis aldrig möjligheten att två barn av samma kön skulle säga att de är kära i varandra.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av mänskliga rättigheter, hbtq-frågor och normkritik. Men jag hoppas också att både verksamma och blivande förskolepedagoger kan ha det. Även om avhandlingen inte ger några direkta svar så kan den fungera som ett diskussionsunderlag. Jag tror att även skolledare och skolpolitiker kan ha nytta av resultaten.

Susanne Sawander
Foto: Frida Siekkinen