Förskolan närmar sig den obligatoriska skolan

Förskolan har sedan 90-talet knutits närmare den obligatoriska skolan och blivit en del av den så kallade kunskapsekonomin. Det konstaterar Magdalena Sjöstrand Öhrfelt i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Styrningen av förskolan har skärpts på senare tid. Det har kommit en ny läroplan i vilken den professionella förskolläraren får en framskjuten position. Det kommer också fler och fler styrdokument från Skolverket gällande förskoleverksamhet som en utbildning och om ökad kvalitet och effektivitet genom undervisning. Det innebär en mer intensiv styrning av vad förskolan ska och förväntas leverera. Jag frågade mig var den här styrningen och det prioriterade kunskapsinnehåll som lyfts fram i läroplanen kommer från. De har blivit till självklara prioriteringar som skapar nya förväntningar på vad ett förskolebarn är och kan bli genom denna undervisning.

– Utbildning som en central faktor i den så kallade kunskapsekonomin, och vad det innebär för innehåll och utförande gällande skolan, debatteras mycket. Så är det inte alls när det gäller förskolan, vilken snarare är underbeforskad ur ett kritiskt, övergripande perspektiv. Min avhandling är ett bidrag till det forskningsfältet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det är en sammanläggningsavhandling som består av tre olika delstudier, där konstruktionen av barnet står i centrum för analyserna av utomhuspedagogik, teoretiska perspektiv och politik. Jag har undersökt och jämfört hur förskolebarnet har konstruerats historiskt och nutidshistoriskt i förskolepolicydokument, och hur de konstruktionerna har legitimerat olika former av styrning. Anknytningen till skolans diskurs har skett gradvis sedan 90-talet och förskolan har då kopplats till en transnationell utbildningsdiskurs. Sverige har ju en statligt reglerad förskola, och nästan alla barn går i förskolan. Det är fråga om ett starkt och omfattande styrningsmandat.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ett viktigt resultat är att förskolan inte längre är en nationell företeelse i så hög grad som den har varit. Den är som utbildningsinstitution del i kunskapsekonomin. Svensk förskola fungerade som en exportprodukt i slutet på 90-talet. Det väl utarbetade konceptet att kombinera lek och lärande i allmän skattefinansierad förskoleverksamhet appellerade till OECD och andra transnationella organisationer som då började se potentialen i förskola. Aspekter som förskoleverksamhet anses leda till – lösgörande av kvinnlig arbetskraft, skolförberedelse och social mobilitet – accentueras nu i policy vilken i hög grad syftar till att öka dessa organisationers medlemsstaters investeringsvilja i förskola, särskilt i USA.

– Ett av mina viktigaste resultat är hur vi i Sverige, i stället för att vara ett föregångsland, nu förhåller oss till den här policyn. Det får konsekvenser för synen på förskolan, förväntningarna på den, och självklart för synen på förskolebarn. I alla mina tre delstudier kan man se hur lärandet av ett fördefinierat kunskapsinnehåll (skolförberedande) och mål- och resultatstyrning har kommit att dominera i den nationella förskolepolicyn, och hur det har skett utan särskilt mycket debatt. Det lärande förskolebarnet framstår som ett ”vinnande” koncept för förskollärare, politiker och föräldrar. Begrepp som dokumentation, utvärdering, jämförelser och mätning blir centrala, när det förväntas att det ska bli ett tydligt resultat av förskoleverksamheten, en produkt. Huruvida förskolan kan prioritera, eller har resurser nog att fokusera på, att leverera denna ”produkt” är ett problem som inte uppmärksammas tillräckligt.

– Det kan framstå som om jag pekar ut de här transnationella organisationerna som dåliga eller att de vill illa, men det är viktigt att förstå att deras roll är att skapa tillväxt och ekonomisk utveckling. Problemet är snarare att vi låter dem få ett orimligt stort inflytande över vår utbildning genom att inte diskutera vad förskolan är eller vad vi ska ha förskoleverksamheten till, och att vi glömmer vår historia. Vi har lämnat ifrån oss den diskussionen och det är kanske det viktigaste resultatet.

Vad överraskade dig?

– Det är svårt att i efterhand minnas vad som överraskade mest. När jag nu tittar på en modell av EU:s prioriterade kunskapsområden för det livslånga lärandet och ser att den nya läroplanen för förskolan i princip är en sammanfattning av den kan jag tycka att det är en självklarhet, men det är det ju verkligen inte. Hur blev det så här? Det överraskade mig också hur och på vilket sätt förskolan styrs av just policy. Det kommer hela tiden nya odefinierade begrepp som verksamheten förväntas lista ut betydelsen av. Ett exempel på det är undervisning. Det pågår just nu ett intensivt undersökande av vad det skulle kunna innebära i en förskolekontext. Samtidigt är det bara ett ord. Det har nog överraskat mig hur starkt språket styr och vilken stor betydelse enskilda ord och begrepp får för de förväntningarna som riktas mot förskoleverksamheten.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förskollärare, lärarutbildare, forskare och inte minst politiker. Jag hoppas att avhandlingen ska bidra till kunskap om och en större förståelse för hur och varför förskolan har förändrats. Förhoppningsvis kan den tjäna som en utgångspunkt för vidare efterforskning när det gäller förskolan som institution. Styrningsforskning inom förskolefältet är eftersatt och policyforskning är generellt teoretiskt outvecklad. Det finns mycket arbete kvar att göra. Att se förskolan utifrån kan ge inspiration, argument och stöd att förhålla sig till det som händer i den på ett kritiskt och konstruktivt sätt. En avhandling belyser dock bara en liten skärva av tillvaron och den är också fastfrusen i tiden. Det händer hela tiden nya saker. Om den kan fungera som ett avstamp och inspirera till diskussion och vidare studier så är jag glad.

Åsa Lasson