Förändrade villkor för barns lek i digitala gemenskaper

Inramningen för barns lek har förändrats i och med digitaliseringen. Den fysiska och den digitala leken har flätats samman och vi behöver förstå det som en verklighet, konstaterar Marina Wernholm i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat i fjorton år som lärare innan jag började forska och jag är även utbildad specialpedagog, så jag har jobbat mycket med barn och ungdomar. Jag märkte att de pratade mycket om spel, just då var spelet World of Warcraft väldigt stort. Jag tänkte att man skulle kunna utnyttja deras kunskaper och använda dem i exempelvis undervisningen i engelska, för att framförallt få pojkar som inte var så motiverade att faktiskt bli intresserade. Det var min ingång i ämnet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om barns lek i digitala gemenskaper utanför skolan. Jag har fokuserat på barn mellan åtta och tolv år. Det finns inte så mycket forskning om just den åldersgruppen. Jag var också intresserad av hur de digitala gemenskaperna kan förstås som lärandepraktiker. I avhandlingen använder jag begreppet hybrid verklighet, där jag tänker att det fysiska och det digitala är så sammanflätat att det inte längre är fruktbart att separera dem. Jag har betraktat det som en praktik för lek och lärande.

– Det är en sammanläggningsavhandling med fyra delstudier. I den första studien har jag gjort intervjuer med nio barn där jag använde mig av olika frågeområden för att försöka förstå det här utifrån barnens perspektiv. I den andra artikeln studerade jag självrepresentationer och det gjorde jag genom att barnen fick ta med sig egna mobiler eller Ipads. De fick välja ut tre bilder, eller videos som de var väldigt nöjda med, tre som de inte var så nöjda med och tre där de hade fått inspiration från andra. Det här blev utgångspunkten för ett samtal som jag videofilmade med en Ipad som jag höll i handen, för att jag skulle kunna zooma in och att barnen skulle känna att jag var där i samtalet med dem. I den tredje studien fokuserade jag på flickors spelande. Jag gjorde två gruppintervjuer med två lite äldre flickor och tre flickor som var nio år, för att försöka förstå hur deras spelande gick till. Jag följde de yngre flickorna lite mer eftersom jag var intresserad av att följa deras lek utanför skolan. De fick ha kameror i en sele på pannan och filma sina spelsessioner och så följde jag upp sessionerna tillsammans med barnen. De fick titta på filmerna tillsammans med mig och jag kunde ställa frågor för att komma lite bakom deras tankar under själva spelandet. I den fjärde studien gjorde jag en litteraturstudie för att försöka förstå lek och för att kunna kommunicera det jag såg i de tre studierna. Det handlar om lek men barnen vill inte själva använda ordet lek, eftersom det känns töntigt, de säger ”ska vi va” eller något liknande. Men lek är ändå ett sätt att kommunicera med pedagoger och föräldrar eftersom det är bekant.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– De viktigaste resultaten handlar om just den här hybriditeten, att förstå att det inte räcker att studera bara den fysiska eller bara den virtuella världen. Vi behöver förstå det här som en verklighet. Den här hybriditeten resulterar också i att inramningen för lek förändras på olika sätt. Det blir ganska tydligt om man använder bekanta begrepp som till exempel lekplats, hur det förändras och att lekkamraterna inte är lika synliga längre. Jag menar att de här stora virtuella spelmiljöerna kan förstås som lekplatser där det är möjligt för barn från stora delar av världen att samlas och leka. Det gör ju något med lekkamraterna och vilken typ av aktiviteter som möjliggörs, men naturligtvis också vilka risker som finns förknippat med detta.

– En slutsats är också hur barn i de här miljöerna är tvungna att framträda och agera. I en virtuell miljö måste du göra något för att vara där, det räcker inte att bara sitta vid datorn. Det var intressant att se hur barnen hela tiden representerar kunskaper och färdigheter genom att framträda. Barnen var också väldigt publikmedvetna, de är så otroligt medvetna om att det hela tiden finns åskådare och de har också åskådarna i åtanke när de publicerar sina videos eller bilder.

– Det framträder en nyanserade bild av barn i mina studier. Tidigare har det varit ganska svart eller vitt, antingen är barn aktiva och kunskapstörstiga eller så är de väldigt passiva och bara konsumerar. Men jag såg att här finns nyanserade bilder av hur barn framträder och deltar.

Vad överraskade dig?

– Just publikmedvetenheten hos barnen överraskade mig, men jag blev också överraskad över hur mycket de tänkte på vad de skulle publicera och hur de kritiskt granskade det. Det handlar inte alls om att de bara tar en bild eller gör en video och slänger upp den. Det är mycket övande som ligger bakom till exempel ett dansavsnitt i Tik tok, som de ofta gör tillsammans med kamrater. Det var spännande att se hur de här förhållandevis unga barnen verkligen kritiskt granskade och funderade på vad bilden eller videon kunde säga som dem som person.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag har jobbat fram empiriska modeller och konceptuella ramverk i artiklarna jag hoppas kan vara till stöd för pedagoger både inom förskola, grundskola, fritidshem men också inom lärarutbildningen. Men alla som har med barn att göra skulle kunna använda sig av resultaten för att förstå varför barnen vill göra vissa saker, inte bara att de gör det. Jag skulle säga att min avhandling svarar på hur och varför.

Åsa Lasson
Foto: Mattz Biraht