Fokus på det mätbara i litteraturundervisningen

Styrdokument och internationella kunskapsmätningar bidrar till att lärare fokuserar mer på det mätbara i skönlitteraturundervisningen och mindre på elevernas läsupplevelser. Det visar Spoke Wintersparvs avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är gymnasielärare i svenska och engelska i grunden och har arbetat mycket med skönlitteratur i undervisningen. Efter att ha undervisat i drygt tio år förändrades min yrkesroll och jag upplevde att det blev ett mer statiskt arbete med skönlitteratur. Personligen tänker jag på skönlitteratur som något som är mer upplevelseorienterat. Jag började fundera på hur vi svensk- och engelsklärare gör när vi undervisar i skönlitteratur, vad det står i ämnesplanerna och hur det ser ut i klassrummen. De kollegor som jag pratade med upplevde samma sak, att vi fokuserar mycket på det mätbara för att det ska in i olika betygsmatriser och för att det ska kunna visas för elever och föräldrar. Det är inget fel med det, men när man arbetar med ett ämne med estetiska aspekter så blir min fråga automatiskt vad som händer med de delarna. Det är utgångspunkten för mitt intresse.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har på olika sätt undersökt hur gymnasielärare undervisar i skönlitteratur med fokus på läsupplevelsen. Med läsupplevelse så menar jag att sjunka in i en text och bli uppslukad av textvärlden genom läsning av skönlitteratur. Jag har intervjuat lärare, använt fokusgrupper, gjort enkäter och klassrumsobservationer. Jag har undersökt vad lärare säger, hur de beskriver sin undervisning och vilken roll de estetiska aspekterna har i det skönlitterära klassrummet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det hos lärare finns en samsyn kring vad som är en läsupplevelse och en medvetenhet kring läsupplevelsen. Mina resultat visar också att det finns många lärare som vill arbeta med upplevelseorienterad undervisning, där man tar fasta på de estetiska aspekterna. Men det går lite i motsatt riktning mot styrdokument och internationella kunskapsmätningar där allting ska kvantifieras och rutas in på ett väldigt konkret sätt. Det resulterar i att mätbarhet och att en nyttoaspekt tar överhand i allt som sker i skönlitteraturundervisningen och fokus blir på språkutveckling, läsförståelse och läsförmåga. Det är inte nödvändigtvis fel, men det handlar återigen om den här balansen mellan det kvantifierbara och saker som inte nödvändigtvis är mätbara, men inte desto mindre en del av litteraturundervisningen.

– Utan upplevelseaspekten så lär sig eleverna om skönlitteratur, vem som skrev vad och när, och hur man kan beskriva ett specifikt verk. Men de kanske inte lär sig så mycket genom skönlitteratur. Enligt styrdokumenten ska eleverna få uppleva olika perspektiv och fostras till demokratiska medborgare genom fiktion och skönlitteratur, och den biten tappar vi nu.

– En annan aspekt som jag vill lyfta fram är risken för godtycklighet. Det blir ju så när det hänger på den enskilda läraren huruvida en elev eller en grupp med elever får med sig en läsupplevelse i klassrummet. Styrdokumenten ska tolkas och det står alla fritt att göra en professionell bedömning, men just när det kommer till skönlitteratur och saker som inte är mätbara då blir det en risk. När betygen ska sättas så behöver man vara konkret och kunna visa på varför en elev fått ett visst betyg, och då blir fokus oundvikligen mer på det mätbara. Olika nationella och internationella mätningar, som exempelvis Pisa och de nationella proven, bidrar också till en utveckling mot ett ökat fokus på det mätbara. Ska eleverna då utifrån de förutsättningarna få med sig läsupplevelseaspekten och de estetiska bitarna av skönlitteraturen så hänger det på att läraren är medveten om att skapa en helhet i skönlitteraturundervisningen, så att både det mätbara och det icke mätbara ryms.

Vad överraskade dig?

– Att lärare betraktar styrdokumenten inte enbart som ett arbetsverktyg utan även som ett hinder i arbetet med icke mätbara aspekter av litteraturundervisningen.

Vem har nytta av dina resultat?

– I första hand svensklärare, men alla lärare som jobbar med skönlitteratur har nytta av resultaten, och även skolledare som i sitt pedagogiska ledarskap kan få en annan förståelse för ämnen som innehåller estetiska inslag. Jag tänker också att läromedelsförfattare har nytta av resultaten för att förstå hur man kan utforma ett läromedelspaket där man kan inkludera de här aspekterna för att skapa en helhet. Vid en revidering av ämnesplanerna kan det finnas en vinst i att ta in resultaten i min avhandling och på så sätt skapa ett arbetsverktyg genom styrdokumenten som harmonierar mer med de behov och önskemål som finns, så att de inte upplevs som ett hinder i undervisningen.

Av Åsa Lasson

Foto Per Melander, Umeå universitet