Fler elevröster i mångkulturell historieundervisning

I mångkulturella klasser får elevernas egna berättelser större plats i historieundervisningen. Det visar Kenneth Sandelin som forskat om hur lärare undervisar i historia när många elever har bakgrund i andra länder.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare i SO och historia många år och intresset kommer framför allt från min egen praktik. I historieundervisningen berättade ofta elever med annan härkomst än den svenska, om historiska händelser långt bak i tiden som betydelsefulla för dem i livet här och nu. Det skiljer sig från den svenska undervisningstraditionen där historieämnet är mer inriktad på minnesinlärning utifrån årtal och händelser. Vidare har jag alltid haft ett stort engagemang för integrationsfrågor.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det är en kvalitativ studie om hur högstadielärare undervisar i historia i mångkulturella klasser och hur de tänker och resonerar kring undervisningen, främst utifrån innehållet. Huvudfrågan är hur lärarna förhåller sig mellan ett ämnesinnehåll som betonar ett nationellt kulturarv och ett som ger utrymme för ett mer individuellt och mångkulturellt inriktat innehåll.

– Avhandlingen bygger på individuella intervjuer samt diskussioner i fokusgrupper med fem lärare från olika skolor och med stor erfarenhet av undervisning i mångkulturella klasser. Samtalen med och mellan lärarna baserades på frågor kring läromedel, planering och konkreta situationer i undervisningen. Min intention var att komma så praxisnära lärarna som möjligt.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Oavsett andel elever med bakgrund i andra länder utgår historieundervisningen från den traditionella västerländska berättelsen. Men resultaten visar också att ju högre andel elever med härkomst i andra länder, desto större inflytande får eleverna över innehållet i undervisningen. I mångkulturella klasser släpps elevers egna berättelser i högre grad in i undervisningen och bidrar på så vis med att vidga de historiska perspektiven. I klassrum med låg andel elever med bakgrund i andra länder utgör Europa en naturlig geografisk avgränsning.

– Med många elever med bakgrund från andra länder uttryckte lärarna att de behövde balansera mellan läroplanen och att skapa utrymme för elevernas egna berättelser. Lärarna var duktiga på att göra gränsdragningar och skapa den balansen men det var en fråga som diskuterades mycket i fokusgrupperna. I avhandlingen beskrivs lärarnas funderingar mer ingående.

– Sammanfattningsvis visar resultaten att undervisningen i historia i stor utsträckning handlar mer om att tänka historia än om att minnesträna med hjälp av historia, vilket inte minst gäller i utpräglat mångkulturella klasser. När utrymme ges för elevernas mer individuella berättelser, breddas ämnet och en specifik historisk händelse kan sättas in i ett större sammanhang.

– Ytterligare ett resultat handlar om historieämnet överlag: Det finns en föreställning om att historieundervisningen går sin gilla gång och inte förändrats särskilt mycket över tid. Mina resultat visar att detta är just fördomar – jag såg väldigt lite av undervisning med persongallerier och årtal, så kallad ”memory history” och mer av att eleverna i större utsträckning förväntas ”tänka historia”.

Vad överraskade dig?

– Att lärarna var så duktiga på att skapa plats åt alla elever. Tidigare forskning, inte minst internationell, visar att elever med annan bakgrund än majoritetsbefolkningen ofta känner sig exkluderade. Lärarna i min avhandling betonade och underströk vikten av att just balansera olika berättelser.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av såväl historieundervisning som integrationsfrågor. Jag hoppas att avhandlingen kan ge lärare i alla stadier både kunskap och inspiration om hur man kan jobba i praktiken med ämnet historia utifrån ett integrationsperspektiv.

Susanne Sawander