”Fattiga barn kan inte delta på lika villkor”

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är sociolog i grunden och blev anställd inom ett projekt om barnfattigdom som har hållit på sedan år 2006. Vi kom ut med en bok förra våren och avhandlingen är en publikation i det projektet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen handlar om att synliggöra barns erfarenheter av barnfattigdom. Hur upplever de sin situation? Det är en kvalitativ studie där 17 barn i åldrarna 6-18 år har intervjuats. De ska inte ses som representativa – det finns en stor spännvidd bland alla barn som lever i fattigdom. Det är deras berättelser som är värda att lyfta och synliggöra.

– Ett annat spår är också väsentligt: Hur betraktas fattigdom i välfärdsstaten, och hur kan barnens position förstås i förhållande till det? Även relativ fattigdom bör betraktas som fattigdom för att problematiken ska kunna diskuteras på ett rättvisande sätt. Det handlar om familjer som faktiskt inte har råd med mediciner, eller som inte har råd med mat på bordet i slutet av månaden.

– Från socialtjänstens sida finns det ett fokus på de vuxna, och där är arbetslinjen viktigast. Men att det är ett så snävt fokus gör att barnens behov inte synliggörs.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det viktigaste bidraget är att synliggöra barnens berättelser. Barnen måste dölja att de är fattiga, för de vill inte skämmas. Det är särskilt tydligt när de närmar sig tonåren. De vill inte ses som fattiga. Man väljer hellre etiketten tråkig, för att vara fattig är väldigt skambelagt. De sörjer inte att de inte har råd med den senaste prylen, utan utvecklar istället genomtänkta strategier eller ursäkter för att de inte kan gå och fika, eller åka buss till stan.

– Att vara fattig på en skola där alla andra barn är välbeställda är mycket svårare jämfört med skolor med blandad socioekonomisk profil. På blandade skolor finns det oftare större beredskap för utlåning av till exempel skridskor, och utflykter får inte kosta något.

– Det har hänt att skolsköterskan fixat en ansökan om glasögon från Majblomman exempelvis, eftersom behovet är akut och Majblomman går snabbare och är mindre stigmatiserande. Elevvården är väldigt viktig.

Vad överraskade dig?

– Att det var en så pass komplex fråga. När barnen ombads att prata om barnfattigdom i intervjuerna så tänkte några på gatubarn eller liknande. De ser inte sig själva som fattiga. Men barnen är väldigt medvetna om att deras position är skambelagd. De använder strategier för att orsaka så lite bekymmer för föräldrarna som möjligt och för att de inte ska framstå som fattiga i klassen, till exempel ha ”konstiga” kläder.

– Det blir en väldig belastning för dem att vara fattig – och det är klart att den materiella dimensionen är viktig, men den sociala dimensionen är ännu viktigare. De kan inte delta på lika villkor.

Vem har nytta av dina resultat?

– Avhandlingen kan ge ett bidrag till alla myndigheter som kommer i kontakt med den här typen av problematik, socialtjänsten, kronofogden, skolan och förskolan: Att myndigheterna ska arbeta mer aktivt på att synliggöra barnens perspektiv och att tillgodose barnens behov.

Moa Duvarci Engman

Fotnot: Majblomman är en barnhjälpsorganisation som bekämpar barnfattigdom i Sverige. Angående SVT:s tv-program ”Uppdrag Granskning” som sändes i januari i år på SVT skriver Majblomman på sin hemsida:

”Uppdrag Granskning påstår att organisationer som Majblomman förstorar och förvränger problemet med barnfattigdom i Sverige. Själva begreppet har varit omdiskuterat efter programmet. (…) Hela Majblommans organisation har stor respekt för att människor inte vill utpekas som fattiga, då det ofta är belagt med skam och skuld att vara ekonomiskt utsatt. I material till lärare och barn, till exempel i vårt studiematerial, använder vi inte uttrycket barnfattigdom. Däremot använder vi båda begreppen ekonomisk utsatthet och barnfattigdom i vår kommunikation med till exempel beslutsfattare.”