Entreprenörskap i skolan – stor skillnad mellan strategi och verklighet

Den skrivna strategin om entreprenörskap i skolan skiljer sig markant från vad som sker i verkligheten. ”Jag letade efter entreprenörskap men fann entreprenöriellt lärande, vilket snarare kan ses som en metod än ett kunskapsområde, konstaterar Karin Axelsson.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat i många år med entreprenörskap, innovations- och samverkansfrågor på högskolan. När jag bestämde mig för att forska ville jag att det skulle intressera mig, vara aktuellt i samhället och till praktiskt nytta.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur regeringens strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet tolkats, förankrats och utvecklats i förskola, skola och universitet. Jag har tittat på vad strategin inneburit i praktiken och hur lärare arbetar med entreprenörskap. Parallellt har jag undersökt hur entreprenörskap – vilket har ett kommersiellt ursprung – introduceras i en offentlig miljö. Avhandlingen bygger på observationer intervjuer, fokusgrupper, enkäter och diskussioner i fokusgrupper med främst lärare men även med elever, under åren 2009-2016.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det skiljer mycket mellan den skrivna strategin och vad som händer ute på skolorna. Jag letade efter entreprenörskap men fann att alla pratade om entreprenöriellt lärande (EL). Min tolkning av den här modifieringen är att lärarkåren velat knyta entreprenörskap närmare sin egen profession och därmed har ”lärande” lagts till. Men det har inneburit att entreprenörskap utvecklats till något annat än vad som var tänkt, EL är en metod snarare än ett kunskapsområde.

– Ett viktigt resultat är också att såväl lärare som elever anser att EL leder till både ökad motivation och utveckling av eleverna. Många lärare pekade också på att EL bidrog till deras egen professionella utveckling.

– Över tid märks en förändring, från 2012 och senare pratar förskolelärare och lärare mer om ett ”entreprenöriellt förhållningssätt”, vilket helst ska prägla elevernas hela vardag och dygnet runt. Konkret handlar det om att vara modig, alert, flexibel möjlighetstänkande och aktiv jämt och ständigt i deras framtida liv. En fråga som uppstod hos mig var att vad händer med de barn som inte kan leva upp till detta varenda dag? I en del kommuner har de till och med formulerat att ”entreprenöriellt förhållningssätt ska genomsyra skolan och hela kommunen”. Vad innebär det?

– I skolans styrdokument står att entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom utbildningssystemet. Men jag fann ingen ”röd tråd” eller koppling mellan stadierna. Därmed är det svårt att se någon progression i lärandet av entreprenörskap.

– Slutligen ställer jag frågan ”hur entreprenöriell får en lärare vara?” Med det syftar jag på det faktum att skolan har gjort något annat än det som står i strategin, vilket kan tolkas som just entreprenöriell förmåga hos lärarkåren. Men en viktig fråga att ställa sig är vad som händer med likvärdigheten i skolan när det skiljer så mellan strategi och verklighet? Min kritik riktar jag därför mot politiker som utifrån strategins introduktion lämnat förskolelärare och lärare att fylla på med eget innehåll trots att de flesta saknar både utbildning och praktisk erfarenhet av entreprenörskap. Skolverket har gjort ett antal goda utbildningsinsatser men en levande strategi kräver kontinuerligt arbete och det ansvaret ligger hos politiker och beslutsfattare. Och det tar tid.

Vad överraskade dig?

– Att de allra flesta jag pratade med har en obekymrad inställning till EL. Få reflekterade över strategin och hur den tolkades i praktiken.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas resultaten kring entreprenörskap i offentlig sektor kan bidra till den vetenskapliga diskussionen. Men framför allt till praktiken, det vill säga politiker, beslutsfattare samt givetvis lärare och övrig skolpersonal.

Susanne Sawander