Entreprenöriellt lärande skapar bättre undervisning men begreppet skaver

Entreprenöriellt lärande gör undervisningen både roligare och bättre. Om det är både elever och lärare överens. Men begreppet skaver och arbetssättet krockar med krav på resultat och kunskapskrav, visar Monika Diehls avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Ärligt talat har jag aldrig tilltalats av begreppet entreprenöriellt lärande (EL). Men när jag förstod att det till stor del handlar om ämnesövergripande undervisning och självständigt elevarbete insåg jag att det är precis vad jag som lärare på mellanstadiet alltid strävat efter.

Vad handlar avhandlingen om?

– Primärt om hur EL uppfattas av lärare och hur de bedriver entreprenöriell undervisning. Jag har utgått från två högstadieskolor i olika kommuner, båda belägna utanför en större svensk stad. I den ena har en tredjedel av eleverna invandrarbakgrund, i den andra går enbart etniskt svenska medelklasselever. Här har jag gjort totalt 52 klassrumsobservationer i ämnena matematik, naturvetenskap samt samhällsorientering och tittat på hur EL formuleras i klassrummet utifrån läroplanens direktiv att stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt viljan att pröva och omsätta nya idéer i handling. Vidare har jag intervjuat totalt 39 elever och frågat dem bland annat om vad de tycker är rolig respektive tråkig undervisning, om de arbetar med kamratbedömning och om de kontinuerligt får veta hur de ligger till i olika ämnen.

– Därutöver har jag intervjuat åtta lärare om vad de anser utmärka bra respektive mindre lyckad undervisning, hur de tolkar EL och hur de arbetar med EL och formativ bedömning. Avhandlingen handlar även om hur lärare ser på överföringen av kunskap om EL till kollegor samt vad det är som gör att ett begrepp som EL tagit sig in i läroplanen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att elever och lärare är ganska överens om att en bra och rolig undervisning innehåller det som definieras som EL – kreativ, aktiv undervisning där eleverna får bestämma mycket själva. ”Där man får göra något på riktigt”, som en elev sa. Men för lärarna innebär detta en konflikt – å ena sidan är EL både roligt och bra, å andra sidan innebär EL att det är svårare att både mäta och bedöma elevernas kunskaper. En lärare som hade stora ambitioner kring EL frågade sig själv efter en tid, ”hur ska jag klara detta?” och pekade på dilemmat att skapa frihet i undervisningen och samtidigt ha full kontroll över var varje elev befinner sig. Den här problematiken är även eleverna medvetna om, ”hur kan du veta vad jag gjort i grupparbetet”, frågar en elev sin lärare. Det finns lärare som hittar verktyg för att hantera det här, en lärare använder matriser för att hålla koll på vad varje elev gör.

– Jag vill också betona att skolor har olika förutsättningar för EL. I en skola med många elever med invandrarbakgrund kan lärarna känna att de behöver den kontroll som styrd undervisning innebär. Det talas oftast om att EL handlar om lärarnas förhållningssätt men jag menar att stor hänsyn även måste tas till vilket elevunderlag man har. Tydligt är att en del lärare värjer sig mot själva begreppet entreprenöriellt lärande. De gillar arbetsformen men stör sig på begreppet.

– Bakgrunden till att EL tagit sin in i läroplanen är främst politisk och här har både OECD och EU tryckt på. Det handlar om en tydlig politisk hållning där elever genom begreppen entreprenörskap och entreprenöriellt lärande fostras till att lägga större vikt vid sig själva som individer, i konkurrens med andra.

Vad överraskade dig?

– Att entreprenöriell undervisning inte med säkerhet leder till lärande. Läraren måste ha en tanke om hur eleverna på bästa sätt ges möjlighet att nå kunskapskraven och hur man kan uppnå detta med hjälp av entreprenöriella arbetsformer – annars finns risk att inget lärande sker och att eleverna bara tycker att det är roligt.

Vem har nytta av dina resultat?

 – Skolledare men även lärare som ofta klandrar sig själva för att inte hinna eller mäkta med.

Susanne Sawander