Ensidig syn på förmåga präglar rörelsetester

Bedömningstester som förekommer i ämnet idrott och hälsa fokuserar på specifika rörelser som gynnar vissa elever och missgynnar andra. Det konstaterar Anna Tidén som forskat i ämnet. – Undervisningen bör inriktas mot att inspirera eleverna att utveckla sin rörelseförmåga på ett mångsidigt sätt, säger hon.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Det ligger väldigt nära till hands då jag arbetat som idrottslärare sedan 1984 på såväl grundskola som gymnasiet. Sedan 1995 jobbar jag som lärarutbildare på Gymnastik- och idrottshögskolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om bedömning av skolelevers rörelseförmåga. Fokus ligger på hur rörelseförmåga konstrueras i bedömningstester och den problematik som uppstår när skolelevers rörelseförmåga bedöms, både formativt och summativt. Jag har även gjort en studie på 341 skolelever där deras bedömda rörelseförmåga i årskurs 9 jämförs med intresset för fysisk aktivitet nio år senare när de är unga vuxna.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det är svårt att mäta och bedöma rörelseförmåga. Men framför allt att de motorik- och rörelsetester som emellanåt används i idrottsundervisningen är väldigt begränsade och gynnar elever som redan är aktiva i traditionella idrotter. Bedömningen fokuserar oftast på specifika rörelser som exempelvis en kullerbytta, ett kast eller att hoppa jämfota. Rörelser som sker i naturen, på ojämnt underlag, i takt med musik eller integrerat med andra vägs inte in. Detta trots kunskapen om att det är oerhört viktigt att utveckla en bred rörelseförmåga.

– Utvärdering och bedömningen tar stort utrymme i idrottsundervisningen, vilket eleverna hela tiden förhåller sig till och är mycket upptagna av. Att lära och inspirera elever att utveckla sin rörelseförmåga kommer ofta i andra hand.

– Skolans kursplan är i grunden bra. Men min studie visar att idrottslärare kan ha stor nytta av att fundera över innehållet i sin undervisning i syfte att skapa mer bredd och utrymme för många olika rörelseförmågor. Viktigt är också att undervisa på ett sätt där elever slipper känna att de hela tiden blir bedömda.

– Mina resultat visar att elever som bedömts ha god rörelseförmåga i årskurs nio är intensivt fysiskt aktiva när de är 20 år. Därmed uppger de att de är mer aktiva jämfört med elever som i nian bedömdes ha en mindre utvecklad rörelseförmåga. Å andra sidan hittar dessa elever andra sätt att röra sig när de blir äldre, de går på gym, dansar, vistats i naturen eller spelar boll.

Vad överraskade dig?

– Att mitt forskningsämne var så komplext och stort….

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare inom idrott och hälsa förstås men även aktiva inom föreningsidrotten, föräldrar och skolledare. Jag hoppas att mina studier kan vara ett diskussionsunderlag om hur ämnet idrott och hälsa kan utvecklas för att bli mer rättvis och mångsidig.

Susanne Sawander