Elever med rörelsehinder upplever utanförskap

Gymnasieelever med rörelsehinder känner sig ofta utanför och ensamma. Emil Bernmalms avhandling visar också att inkludering bör förstås som cirkulär process.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är lärare i religion och historia och har tidigare arbetat på Riksgymnasiet i Kristianstad som är en av fyra gymnasieskolor i Sverige med riksintag för svårt rörelsehindrade elever, så kallade Rh-anpassade riksgymnasium. Här var frågor, föreställningar och tankar kring inkludering och inklusion ofta närvarande, särskilt eftersom eleverna växlade mellan undervisning i små grupper och i den reguljära gymnasieskolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt skolvardagen så som den framträder i erfarenheter gjorda av elever med svåra rörelsehinder. I Sverige finns fyra gymnasieskolor anpassade för elever med svåra rörelsehinder och vid tiden för min studie gick drygt 120 elever i de här skolorna. Vanliga diagnoser bland eleverna är CP-skada och ryggmärgsbråck. Hos flertalet är också kognition och/eller perception påverkade. Avhandlingen bygger på enkäter med 75 elever samt djupintervjuer med 20 elever från de fyra riksgymnasierna. Avhandlingens fokus är elevernas upplevelser och erfarenheter av att pendla mellan undervisning i en liten grupp tillsammans med andra rörelsehindrade elever och undervisning i den reguljära gymnasieskolan.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Vad som framkommer tydligt är att de här elevernas skolvardag är hårt styrd av symboliska och sociala gränsdragningar. I undervisning tillsammans med andra elever som har rörelsehinder går den sociala gränsen mellan den exklusiva gruppen och den reguljära skolan. Känslan av ”vi” och ”dem” blir extra tydlig under exempelvis skollunchen där riksgymnasieeleverna sitter för sig i ett inglasat rum i den allmänna matsalen. Men upplevelsen av utanförskap förstärks än mer när eleverna integreras i ”storklass”, det vill säga i den reguljära undervisningen.

– I avhandlingen beskriver jag det som ett socialt tryck, ja till och med förtryck, kopplat till den reguljära gymnasieskolan. Eleverna hanterar det här trycket på många olika sätt. Ett vanligt sätt är att distansera sig från eleverna i den reguljära undervisningen och söka upp kompisar vid riksgymnasiet på raster. Eller genom att försöka distansera sig från rörelsehindret. Ett exempel är en rullstolsburen elev som pressar sig själv till att resa sig och gå när hen ska träffa sin klass i den reguljära undervisningen. Båda sätt är exempel på stigmahantering i syfte att hantera omgivningens stereotypa och negativa uppfattningar om personer med rörelsehinder.

– Resultaten visar också att undervisning i de små exklusiva grupperna ger eleverna utrymme att utforska och bygga andra identiteter som inte har med deras rörelsehinder att göra – i den lilla gruppen kan de vara ”idrottskillen”, ”gruppledaren” eller ”den som dominerar rummet”.

– Avhandlingen belyser även att inkludering bör ses som en cirkulär snarare än en linjär process. Eleverna vittnar om att de hämtar styrka och gemenskap i den mindre gruppen tillsammans med andra elever med rörelsehinder, en energi som de behöver för att hantera utbildningssituationen i den reguljära skolan. Det här är något som sker cirkulärt och som förutsätter tillgången till de små exklusiva undervisningsmiljöerna. I avhandlingen argumenterar jag för att det är hög tid att omvärdera inte bara skolans värdeförmedlande uppdrag, utan också komplexa processer som integration och inkludering i skolan.

Vad överraskade dig?

– Att skolvardagen framträder på ett så radikalt annorlunda sätt i elevernas erfarenhetsvärldar. Att stigmatisering och socialt utanförskap är så pass vanligt och framträdande i elevgruppen och hur illa skolans värdegrund fungerar i praktiken. Jag menar att de här elevernas perspektiv och erfarenhet också måste rymmas i debatten om inkludering i skolan.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som arbetar i skolan men särskilt skolpersonal och lärare som jobbar med värdegrundsfrågor, etik och demokratisk fostran. Jag hoppas vidare att skolledare och skolpolitiker tar del av resultaten som ju också är ett bidrag till forskning i ämnet.

Susanne Sawander