Eleven bär problemen

Hur blev du intresserad av ämnet?

Elev- och barnperspektivet har länge varit ett intresse hos mig. Jag fick frågan av Jane Brodin, professor i barn och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, om jag ville bli doktorand hos henne och forska om det här. Och jag tackade ja.

Vad handlar avhandlingen om?

Det är en beskrivning av särskild undervisningsgrupp. I tidigare beskrivningar har man studerat en särskild undervisningsgrupp, jag har varit ute i tio olika skolor, i ganska skilda upptagningsområden. Fokus är på hur det är att vara elev i särskild undervisningsgrupp. Eleverna är nio till tolv år och det är elever som blivit bedömda att de har koncentrationssvårigheter.
Jag har också träffat föräldrar och lärare, men fokus är på hur det att vara elev.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Det finns ett förhärskande synsätt att problemen ligger hos eleverna och eleverna blir också själva bärare av det här synsättet. Detta gör att eleverna ser på andra elever i gruppen med samma ögon som de ser på sig själva. Och de upplever att de befinner sig i ett sammanhang för sådana som inte passar in i skolan. Detta kan göra det svårt för dem att identifiera sig med varandra och stötta varandra och detta kan i sin tur vara ett hinder för vänskap.
Tidigare har det konstaterats att särskild undervisningsgrupp innebär en begränsad möjlighet till kamratval, men jag ser också att om de här eleverna byter skola kan de förlora vänner. Inte nog med att de blir flyttade från en grupp till en annan, det får också konsekvenser för dem socialt.

Eleverna fick göra självbildtest och först blev jag förvånad eftersom eleverna fick ganska positiva resultat. Jag blev jättenyfiken eftersom det inte var det jag såg ute i skolorna. Så började jag läsa på och då visade det sig att jag inte var ensam om de här resultaten, det finns internationella studier som visar samma resultat, alltså en överskattad självbild. Man tror att det här är en form av sätt att skydda sig. Det blev en rimlig slutledning för mig också – om man befinner sig i en situation där man känner att man inte platsar är det här med att skydda sig själv inte så orimligt.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Det förvånade mig att 55 procent av barnen som ingick i studierna inte hade någon diagnos, jag trodde att alla skulle ha det.

Jag förvånades också över bristen på alternativ i utformningen av klassrummen. Nu är det bara tio grupper jag har tittat på, men ändå fanns det ett mönster. Rummen var väldigt snarlika och väldigt strukturerade. Eftersom man utgår från att bristerna finns hos barnet, så är det barnet som måste avskärmas. Många placerades ensamma mot en kal vägg och i hälften av grupperna fanns det skärmar att tillgå, för att kunna skärma av eleven så att den kunde slippa stimuli.

Vem har nytta av dina resultat?

Jag tänker att rektorer, lärare, lärarutbildare, lärarstudenter, politiker, har nytta av den och de som är intresserade av en inkluderande skola.

Det är en ganska dyster bild av särskild undervisningsgrupp du målar upp.

Jag är inte ute efter att hänga ut särskilda undervisningsgrupper. Jag förstår ju att det inte är svart eller vitt. Eleven kan ha haft en mycket svår situation innan man kom till gruppen. Och även om jag inte stödjer att man särskiljer barn, så har jag ändå förstått att för en del elever så är gruppen en oas. Men det tror jag mer har att göra med att den ordinarie skolan inte har kunnat räcka till.

De lärare jag har träffat har varit fantastiska och verkligen ömmat för sina elever. Men de förlägger ändå bristerna hos barnet och sen vill de kompensera det. Vad som behövs är att man riktar blicken mot andra alternativ och tänker på andra sätt än att felet finns hos eleven. Att man inte funderar över om man ska inkludera eller exkludera eleven, utan att man istället funderar över hur man löser det här. Skolans uppdrag är att möta barn med olika förutsättningar, och då måste skolan också få verktyg att klarar av det. Jag vill inte negligera de bekymmer som barn kan ha, men jag menar att det finns alternativa sätt att se på det här så att inte barnet blir ensamt bärare av bekymret.

Min avhandling ger inte svar på hur det borde vara utan är mer ett barnperspektiv på hur det är att gå i särskild undervisningsgrupp. Och även om det ser svart ut så tror jag det går att lösa. Jag vet ju att det finns skolor där det fungerar. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter forska på andra lösningar.