Ekonomi går före barns rättigheter i asylärenden

Ensamkommande barns berättelser ifrågasätts konsekvent i asylprocessen och i slutänden förefaller det som att budgeten går före ställningstagandet för barns rättigheter. Det menar Daniel Hedlund som har forskat i ämnet.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat på Migrationsverket och har tidigare varit med i ett forskningsprojekt i Australien om barn och migration som gav mig blodad tand att fortsätta forska på området.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den har två huvudspår. Jag undersöker lagstiftarens roll när det kommer till att sätta de politiska villkoren för migrationspolitiken och utlänningsrätten. Det gör jag i två studier. Den första studien handlar om den senaste migrationsreformen från 2005, om hur lagstiftarna uppfattar att diskussionen fördes, hur man prioriterade, hur andra lagstiftares perspektiv hängde ihop med det egna, även i förhållande till den externa debatten i riksdagen samt i media. Vid den här tidpunkten pågick det en debatt i media om de så kallade ”apatiska barnen” som påverkade debattläget.

– I nästa spår har jag utforskat hur lagstiftarna uppfattar konceptet ”ensamkommande barn”. Vilka barn det rör sig om och vilka behov de har. Jag har gjort en analys av deras perspektiv på ensamkommande barn och vad de anser att man borde göra från lagstiftarsidan. Den andra delen av avhandlingen utgår från policynivå till implementering. Jag har analyserat ett helt kalenderår av beslut från Migrationsverket i ensamkommandes asylärenden. Jag har gått igenom dem och valt ut två beslutskategorier – alla avslag och alla som kommer på nivån över det. Hur handläggarna skriver om ensamkommande barns trovärdighet i de här besluten och vilka återkommande teman som man använder och skriver fram.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att lagstiftare verkar tycka att det är oerhört svårt att dra en gräns för var pendeln ska ligga i migrationspolitiken. Man verkar ha kolliderande och ibland motsägelsefulla uppfattningar om vilka barnen är. Man säger å ena sidan att alla barn förtjänar en trygg uppväxt och att det inte ska vara skillnad på barn födda i Sverige och andra barn. Samtidigt finns det indikationer på att detta synsätt krockar med andra saker: man är rädd att barnen ska bära på psykiska besvär, att de ska vara svåra att integrera, att de har för olika värderingar och att de skulle kunna utveckla kriminalitet och aggressioner. De här olika uppfattningarna kan komma från samma personer, det var ofta sammanvävt i samma berättelse.

– Det blir i slutänden en finans- och kommunalpolitisk fråga, där det är budgeten som sätter ramar för vad man kan göra. Relationen mellan resurser och barns rättigheter blir sammanflätade – även om lagstiftaren inte alltid verkar vara så medveten om det. Jag vill lyfta fram och bekräfta ekonomins roll – det verkar som att budgetfrågor får gå före ställningstagandet för barns rättigheter. Så kan man ju prioritera men då kanske man kan vara tydligare kring det, mer transparent. Annars kan utfallen av politiken som förs verka förbryllande för allmänheten.

– Handläggarna på Migrationsverket förefaller använda en begränsad repertoar när de skriver fram trovärdighet i asylbesluten. Man verkar vara genomgående kritisk till barns berättelser och försöker dekonstruera dem. Oavsett vad som har hänt ett barn så ser det ut som att man försöker ta hål på olika delar av bakgrunden till att ha sökt asyl. Det kan handla om ett barn som har fått berättat för sig av en granne att ens förälder skjutits till döds. Då kan en handläggare skriva att det är andrahandsinformation eftersom barnet inte själv har sett det med egna ögon. Men i Sverige är det ju inte heller alltid så att barn har förstahandsinformation om hur exempelvis en förälder har avlidit, särskilt inte om det skett på ett våldsamt sätt. Men för de här barnen verkar det ställas hårdare krav.

Vad överraskade dig?

– Att Migrationsverket i så hög utsträckning använder sig av standardformuleringar i ensamkommande barns asylärenden. Trots att man hävdar att man gör en individuell prövning. Vi har en lagstiftning där det är så att om man ansöker om en förmån, som ett uppehållstillstånd, så ska man visa att man har rätt till det samtidigt som myndigheterna har utredningsplikt. Barn har dock en lättare bevisbörda. Men i asylärenden måste du alltså visa att du uppfyller kraven för uppehållstillstånd. Trots diskussioner om barns rättigheter och barnperspektiv verkar ribban ligga högt för att lyckas åstadkomma trovärdighet i asylberättelsen.

– Det kan också handla om att Migrationsverket ”erbjuder” tester för att göra kronologisk åldersbestämning, som medicinskt är i princip omöjligt att göra med exakthet, eller språktester för att undersöka geografiskt ursprung eller dialekt. Både kroppen, språket och berättelsen ska alltså stämma överens och det gör att bevisbördan i praktiken kan bli väldigt tung för ett ensamkommande barn. Förhållandet mellan ensamkommande barn och den svenska staten kan bli särskilt asymmetrisk eftersom flera av de här barnen kommer från länder som inte kan erbjuda sina medborgare skydd, så det uppstår både teoretiskt och praktiskt en sorts statslöshet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att fynden kan väcka en diskussion internt hos exempelvis Migrationsverket, om hur man arbetar med ärenden, men resultaten kan även vara intressanta för de som är intresserade av policyutveckling generellt. Sakkunniga inom olika praktiker kan få bättre förståelse för hur man utvecklar politik och hur man försöker få politiken att trilla ner i implementering samt kunskap om olika dilemman som kan uppstå i den kedjan. Det vill säga, hur olika och ambivalenta föreställningar kan bidra till att det inte blir som man har tänkt sig.

Åsa Lasson