Dualistisk syn på flerspråkighet bland lärare

Ny forskning om flerspråkighet når inte in i klassrummen. Det konstaterar Monica Bravo Granström som i sin avhandling om läsundervisning i Sverige, Tyskland och Chile förvånas över bristen på reflektion kring elevers flerspråkighet.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Flerspråkighet har präglat mitt eget liv – jag är uppväxt i Sverige, bor sedan många år i Tyskland, är gift med en spanjor och har barn som växer upp med flera språk. Jag har tidigare arbetat som gymnasielärare i Sverige och undervisar nu i Tyskland som lärare i svenska, vid sidan av mitt uppdrag som lärarutbildare. Avhandlingens fokus är även det hämtat ur min egen vardag, eller snarare mina barns. Synen på flerspråkighet i deras skola skiljer sig mellan lärarna. En del uppfattar flerspråkighet som en styrka, andra som ett problem. Jag insåg att det ofta saknas en genomgående policy i frågan, och jag ville undersöka hur det ser ut på flera håll i världen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det är en kvalitativ studie där jag jämfört läsundervisningen i flerspråkiga klassrum i årskurs 4 i Sverige, Tyskland och Chile. Avhandlingen bygger dels på observationer från undervisningen, dels på intervjuer med lärarna. De har svarat på öppna frågor om deras egna erfarenheter av flerspråkighet och hur de uppfattar och definierar flerspråkighet. Jag har sedan analyserat och jämfört svaren med hur flerspråkigheten tas med i undervisningen, på tre olika nivåer.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att lärarna i alla tre länder i olika grad anser att flerspråkighet innebär att kunna tala språken flytande. De tyska lärarna i den här studien går längst, deras definition är att kunna språket perfekt. Lärarna har genomgående en snarare dualistisk syn på flerspråkighet, det vill säga en uppfattning om att det ena språket inte påverkar det andra. Det strider mot den senaste forskningen som visar motsatsen, att olika språk utvecklas parallellt och också tvinnas in i varandra. Forskningen pekar också på att flerspråkiga elever lär sig bättre om de får använda alla sina språk i undervisningen.

– Ingen av lärarna eller skolorna hade några särskilda strategier för att underlätta läsundervisningen för de flerspråkiga eleverna. Ibland kunde eleverna få lyssna på en bok först eller tillåtas slå upp ord de inte kunde, men inte med tanke på flerspråkigheten. Varken de svenska eller tyska lärarna refererade heller till vad respektive läroplaner tar upp kring flerspråkighet.

– Skolan i Chile skiljer sig, inte helt oväntat, mest åt mellan länderna. Undervisningen där är betydligt mer auktoritär och mindre interagerande jämfört med Tyskland och Sverige. Den dualistiska synen på flerspråkighet är också starkast i Chile. Avhandlingen rymmer även en fyrfältsmodell, tänkt att användas som stöd för reflektion om flerspråkighet.

Vad överraskade dig?

– Att det inte inte reflekteras särskilt mycket kring flerspråkighet och att ingen i studien nämner vad exempelvis läroplanerna tar upp om flerspråkighet. Det är förvånande, för det lär inte finnas särskilt många klassrum i dessa länder där det enbart talas ett språk.

– Jag överraskades också över hur dominerande den dualistiska synen på flerspråkighet var i samtliga tre länder. Det är möjligt att jag är naiv, men jag hade inte förväntat mig ett så stort glapp mellan vad den senaste forskningen visar och vad som sker i praktiken. Lärarutbildningen behöver förändras här och ta med detta i större grad, även fortbildningar senare i yrkeslivet behöver ta upp detta.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärarutbildare inte minst, men också praktiserande lärare, på alla nivåer och ämnen. Flerspråkighet är inte begränsat till ett ämne utan finns med eleverna hela tiden. Jag tror att lärarlag kan ha nytta av avhandlingens fyrfältsmodell i diskussioner om flerspråkighet. Men ansvaret för de här frågorna kan givetvis inte läggas på individnivå. Resultaten är lika relevanta för skolledare som ansvarar för en övergripande policy kring flerspråkighet.

Susanne Sawander