Det manliga geniet är norm på fysikutbildningen

Den ideala fysikstudenten läser teoretisk fysik och normen är det manliga geniet. Det visar Anders Johanssons avhandling om rådande normer och identiteter på fysikutbildningen på universitetet.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Avhandlingen utgår från mina egna erfarenheter från när jag läste fysik på universitetet och började fundera på vilka normer som finns på utbildningen. Jag läste fysik och därefter genusvetenskap. Uppsala universitet utlyste två doktorandtjänster i ett samarbete mellan fysikens didaktik och genusvetenskap. Doktorandtjänsterna skulle ha ett socialt genusperspektiv på fysikutbildningen och det passade min kompetens och mitt intresse väl.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om normer och identiteter på fysikutbildningen på universitetsnivå. Jag har tittat på vilka möjligheter utbildningen ger, vilka identiteter och vilka sätt att vara som fysiker eller fysikstudent som ses som mest lämpliga, eller som värderas mest. Men också vilka sätt man inte kan vara på. Jag har intervjuat studenter och frågat om deras erfarenheter av sin utbildning i stort men också av specifika kurser. Jag har också gjort deltagande observationer och tittat på vad som händer i vissa kurser, framförallt kvantmekanik-kursen som är en central kurs under det andra året på utbildningen. Jag deltog på tre olika kvantmekanik-kurser på två universitet och undersökte vad som händer i klassrummet. Vad säger läraren, vad säger studenterna och vad ger kursen för bild av hur man ska vara för att vara framgångsrik i ämnet?

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag kunde se att många fysikstudenter har en populärvetenskaplig bild av kvantmekaniken. Den ses som fascinerande och spännande på många sätt. På kursen ska man lära sig att räkna med en speciell teori, att härleda olika ekvationer och lösa olika standardproblem. Jag argumenterar för att det kan bli ganska insnävande, eftersom det enda sättet att vara intresserad av ämnet är genom att tycka om att göra de teoretiska beräkningarna. Det exkluderar de som vill fokusera mer på de filosofiska implikationerna inom kvantmekaniken. Kursen fungerar inte heller optimalt för de som exempelvis ska bli lärare eller meteorologer och som kanske inte i första hand kommer att göra den här typen av beräkningar. Om man ska bli lärare har man förmodligen mer nytta av att lära sig det här på ett mer konceptuellt sätt, utifrån hur man kan förstå ämnet för att lära ut på en nivå som är relevant i skolan. Det är ett teoretiskt fysikperspektiv som slår igenom i kurserna. Det innebär att den ideala studenten är någon som har det intresset och är smart på det sättet.

– I en uppföljande studie intervjuade jag masterstudenter som har gått igenom grundutbildningen. I den studien kunde jag se att kvantmekanik-kursen spelade en väldigt stor roll för hur studenterna relaterade till fysik. Några av dem hade från början ett starkt intresse för kvantmekanik. Men när de kom till kursen var den svårare än de hade förväntat sig. De fick förhandla sin identitet som fysiker och kom fram till att de inte var den typen av fysiker som håller på med kvantmekanik. De valde andra områden senare som exempelvis meterologi.

– Det finns en nördighetsaspekt i ämnet och Einstein-stereotypen är ganska välkänd. Där kommer också femininitet och maskulinitet-aspekten av ämnet in där den stereotypa fysikern ofta ses som ett manligt geni. Jag såg att de förväntningarna och normerna spelar in även på masternivå. Studenterna har behövt förhålla sig till att ses som smart eller nörd redan på gymnasienivå och det här var studenter från många olika länder. På fysikutbildningen på universitetet kom de här stereotyperna tillbaka. Bilden av Einstein-geniet är tydligt kopplad till den teoretiska fysiken, och experimentell fysik ses mer som något man väljer om man inte klarar de svårare och mer intellektuellt krävande och teoretiska delarna av fysiken. Kvantmekanik-studenterna som valde meterologi i stället för kvantmekanik kände att de gick ner i status.

– En student som läste meterologi och geofysik pekade på att de som läser teoretisk fysik uppfattas som smarta men också mer nördiga. Det finns ett slags avståndstagande förhandlande kring social status i det, med halvt uttalade normer som kan spela en ganska stor roll i studenters studieval, intresse och i uppfattningen om vem man är.

Vad överraskade dig?

– Det jag har tittat på är ett välbekant fenomen, att kvantmekanik är en viktig kurs som kommer att spela en stor roll för studenter på ett eller annat sätt. Det var inte så överraskande. Men det var lite förvånande att det blev så starkt för de här studenterna. Det blev en vändpunkt i hur de förhöll sig till fysiken.

Vem har nytta av dina resultat?

– Fysikutbildningar på universitetet kan fundera på vad de kan göra för att förändra kvantmekanik-kursen för att göra den bredare. Man kan också behöva fundera på vilka signaler man ger på fysikutbildningen och hur man hanterar normerna kring status mellan olika fält. Jag tänker också att resultaten har bäring på skolan, genom att peka på förekomsten av normkomplexet kring fysik. Det ses som ett ämne för smarta och nördiga och det hänger ihop med en förväntning på maskulinitet. Om man är kvinna behöver man förhålla sig till det. Det har andra pekat på i tidigare forskning, men jag bygger ut den förståelsen.

Åsa Lasson

Foto: Petra Korall