Dans ses som ett feminint ämne
Är det så att pojkar och flickor har olika inställningar till ämnet dans? Anna Lindqvist menar i sin avhandling, Dans i skolan om genus, kropp och uttryck, att danslärarna ser det så. De uppfattar också kön och genus på olika sätt, vilket styr hur lektionerna i dans utformas.
Född 1966
i Boliden
Disputerade
2010-04-09
vid Umeå universitet
Läs abstrakt och ladda ner avhandlingen nedan:
Dans i skolan – om genus, kropp och uttryck.
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har hållit på med dans sedan jag var liten och har som förskollärare, grundskollärare och danslärare alltid arbetat med barn och dans. I samband med att jag skrev min lic.avhandling, om dans i Skellefteå kommun, väcktes intresset att fördjupa mig inom kön och genus.
Vad handlar avhandlingen om?
– Den handlar om danslärares förhållningssätt till genus och om dans som kunskapsområde i skolan utifrån danslärares perspektiv. Studien bygger på en enkätundersökning bland 154 danslärare. De har både fått svarsbundna alternativ, men jag uppmuntrade dem också att skriva egna kommentarer kring svaren.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– När det gäller genus så har jag sett att danslärarna uppfattar tydliga skillnader mellan pojkar och flickor i tre avseenden: att färre pojkar är positiva till dans, att färre pojkar efterliknar danslärarnas rörelsemönster och att det är vanligare att pojkar inte lever sig in i lugna lyriska övningar. Det finns i detta en koppling till uppfattningen att dans är ett feminint laddat ämne och det finns också homofobiska föreställningar kring dans. Samtidigt formulerar danslärarna något annat när de får skriva fritt. Då menar de att kön inte spelar någon roll och att de arbetar med samma rörelser för pojkar och flickor.
– Man kan ifrågasätta om pojkproblemet i dansundervisningen verkligen är ett problem. Pojkar kanske verbalt uttrycker att de tycker det är tråkigt, men när det väl gäller deltar de och visar dansglädje. Dansen fungerar dessutom som ett alternativt sätt att mötas på och bidrar till bättre stämning bland barnen.
– Jag har också sett hur lärarna, när de beskriver dans, utgår från en slags existentiell dimension som handlar om att våga uttrycka sig med sin kropp. De pratar om kroppskännedom dansen ger barnen kunskap, trygghet och förståelse för den egna kroppen, något som stärker deras självförtroende oavsett hur de ser ut.
Vad överraskade dig?
– Danslärarnas olika sätt att beskriva kön och genus, till exempel att det hos vissa danslärare finns ett könsstereotypt förhållningssätt.
Vem har nytta av dina resultat?
– Jag tycker att det är bra att det kommer en avhandling om dans som ett estetiskt ämne i skolan och genus. Det synliggör danslärarnas arbete och stärker hela dans i skolan-området, från grundskolan till lärarutbildningar och fortsatt forskning. Förhoppningsvis kan den fungera som ett diskussionsunderlag bland verksamma danslärare.