Bristfällig hjälp till flickor med psykisk ohälsa

Maria Andersson Vogel har studerat vilken hjälp ungdomar får efter tvångsvård. En stor andel flickor hade psykiska problem vid inskrivningen och dessa kvarstår vid uppföljning. – Det både överraskar och oroar mig, säger hon.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har genomgående fokus på kön, klass och etnicitet och har alltid varit intresserad av den betydelse dessa faktorer spelar för samhällsstrukturen, särskilt i relation till ungdomar som står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden och som utmålas som de allra värsta. Det är en skyldighet från vuxenvärlden att belysa deras situation och att motverka stereotypa bilder.

Vad handlar avhandlingen om?

– En grupp ungdomar, mellan 12 och 19 år, som har tvångsomhändertagits och placerats i låst institutionsvård och som deltagit i ett vårdkedjeprojekt där det anställdes samordnare som skulle följa ungdomarna genom vårdkedjan så de inte föll mellan stolarna. I avhandlingen har jag följt gruppen från att den placerades fram till ett och två år efter utskrivning. Jag har studerat hur ungdomarnas situation ser ut när de placeras, vid uppföljningen och hur projektet har utformats.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag har en bred ansats som gett många olika resultat. De tre viktigaste är, för det första att projektet hade svårt att nå de uppsatta målen. Ungdomarna tycks inte ha det bättre vid uppföljning än ungdomar som inte deltagit i projektet med vårdkedja. För det andra, av flickorna som placerades visar en stor andel omfattande psykisk ohälsa. De får väldigt lite hjälp med den typen av problematik och problemen kvarstår i stor utsträckning vid uppföljning. För det tredje, olika professionella grupper, som socialtjänst, polis och institutionspersonal bedömer ungdomar med utländsk bakgrund som mer kriminella än de med svensk bakgrund. Men hos ungdomarna själva finns inte dessa skillnader, när man tar del av deras självrapporterade uppgifter.

Vad överraskade dig?

– Den genomgående diskrepansen mellan professionella bedömare och ungdomarnas egna berättelser när det kommer till etnisk bakgrund och brottslighet. Dessutom både överraskar och oroar det mig att en så stor andel av flickorna mår psykiskt dåligt och att de får så lite hjälp.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla praktiker som på olika sätt kommer i kontakt med ungdomar med sociala problem, som socialtjänsten, skolan och institutionerna. Jag hoppas att politiker, chefer och andra i beslutsfattande positioner inom ungdomsvården kan ta lärdom av hur man bättre kan satsa på insatser efter utskrivning.

Gunilla Nordin