Bristande språkkunskaper inte största hindret för nyanlända elever

Ungdomar på språkintroduktionsprogrammet får inte tillträde till sammanhang där de kan utveckla sina språkkunskaper. Det är ett större hinder för dem än bristande språkkunskaper, menar Andreas Nuottaniemi.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är lärare i svenska som andraspråk i grunden och har jobbat i norra Sveriges inland och kommer själv från Norrland. Jag reagerade ofta på att flerspråkighet och svenska som andraspråk och andraspråksinlärning diskuterades väldigt mycket i storstadssammanhang. Många nyanlända kommer till mindre orter, inte minst i norra Sverige, och jag ville utforska det sammanhanget.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har följt en grupp ungdomar som studerar på språkintroduktionsprogrammet i ett litet samhälle som jag kallar Nyland, som är ett fingerat namn. Det är en etnografisk studie där jag har följt ungdomarna med ganska öppna frågeställningar. Jag insåg ganska snabbt att flera av eleverna upplevde att de mer eller mindre satt fast på orten, och nästan bokstavligt också i klassrummet, där vissa av dem hade varit i flera år utan att komma vidare. Det blev fokus för avhandlingen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ungdomarna skuldbelägger ofta sig själva för oförmågan att ta sig vidare, men jag identifierar och lyfter fram en rad strukturella begränsningar som påverkar deras möjlighet att komma vidare. Det finns en utbredd föreställning om att svenska språket är en nyckel till samhället. Att det är genom att lära sig svenska tillräckligt som man kommer vidare. Jag visar att det är missvisande, eftersom språkkunskaper i sig inte leder till någon social eller geografisk rörlighet för de här ungdomarna. Jag menar att man snarare bör tänka på språket som en del av ett rum. Arbetsmarknaden kan vara ett rum, det nationella programmet på gymnasiet är en annan typ av rum, som flera av de här ungdomarna inte kommer in i. Eleverna bedöms om och om igen som misslyckade språkanvändare eftersom de blir underkända i svenska som andraspråk, och det blir orsaken till att de inte tar sig in i de här rummen.

– Jag menar att det inte är bristande språkkunskaper som är det egentliga hindret. Det är att de inte har tillträde till sammanhang där de faktiskt kan utveckla sina språkkunskaper. Ungdomarna i min studie är väldigt språkligt kompetenta. De har tillgodogjort sig många språkliga resurser, men det är de språkliga resurser som finns tillgängliga för dem i olika rum. Om tillträdet till vissa rum begränsas så hindras de också från möjligheten att utveckla de språk som talas i det rummet.

– Jag ifrågasätter användningen av standardiserade prov för den här elevgruppen. De bygger på ett enspråkigt tänkande och en typ av språklig kompetens som utvecklas i klassrum. Men de här ungdomarna utvecklar språk på ett annat sätt än det här idealiserade sättet. Så man måste hitta andra sätt att bedöma språkutvecklingen.

Vad överraskade dig?

– Det var väldigt överraskande och slående att ungdomarna använder svenska med ytterst få personer i sin vardag, framför allt butiksbiträden, socialsekreterare och lärare. Det som alla de här personerna har gemensamt är att de inte talar med ungdomarna frivilligt, utan för att de har en viss yrkesposition och får betalt för att göra det.

– Något som också var väldigt överraskande var hur oerhört mycket språkutveckling och språklärande som pågick i klassrummet utanför de bedömande lärarnas synfält. Flera av eleverna lärde sig hindi genom att titta på Bollywoodfilm, och diskutera i digitala forum. De lärde sig också varandras språk, exempelvis somaliska och moldaviska.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare som arbetar med nyanlända ungdomar och ungdomar som läser svenska som andraspråk. Jag tror också att politiker och andra som fattar beslut om skolan skulle ha stor nytta av att läsa avhandlingen för se hur olika typer av beslut som de fattar, som exempelvis gymnasielagen, ibland får orimliga konsekvenser för både elever och lärare.