Bristande förutsättningar för socialt lärande på fritids

Både fritidshemspersonal och rektor lyfter vikten av ett socialt lärande på fritidshemmen. Men förutsättningar för detta saknas ofta, främst på grund av personalbrist. Det visar Kristina Jonsson som forskat om det sociala lärandet på fritids.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är lärare i grunden och har arbetet inom både förskola och grundskola och har i praktiken sett hur stor betydelse sociala relationer och det som kopplas till sociala lärandet, har för elevers hela utbildningstid. Samtidigt såg jag hur det sociala lärandet oftast får stå tillbaka för ämneskunskaper.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om det sociala lärandet i fritidshemmet. Mer specifikt hur fritidspersonal och rektorer uppfattar vad socialt lärande är, hur det görs och hur det förväntas bli gjort. Avhandlingen bygger på två delstudier. I den första har 21 fritidspersonal från tre olika fritidshem genom gruppintervjuer beskrivit vad de anser att socialt lärande är och hur det bäst främjas. I den här studien framkom att fritidspersonal ser rektor som en viktig del men att rektor ofta är frånvarande. Det ledde mig vidare till studie två där sju rektorer från helt andra fritidshem fått reflektera kring temat socialt lärande.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Fritidspersonal och rektorer har i stort sett samma bild av vad socialt lärande är. Det handlar både om att utveckla individens förmågor och egenskaper och gruppen som helhet och den plats som var och en har där. Stort fokus ligger på det relationella. En skillnad som framkom är att fritidspersonal har ett vardagsperspektiv medan rektorer talar om socialt lärande i ett vidare perspektiv, utifrån i termer som att utbilda samhällsmedborgare.

– De båda yrkesgrupperna är också samstämmiga kring vad som påverkar och styr det sociala lärandet på fritidshemmen. Framför allt är de strukturella förutsättningarna som tillgång till personal, lokalers storlek och skolans ekonomi. Både fritidspersonal och rektorer har en önskan om att prioritera arbetet med socialt lärande på fritids. Men bristen på personal, att inte ha vikarier eller vara underbemannande för att någon i fritidshemmets personalgrupp måste stötta skolundervisningen, innebär att intentionerna kring socialt lärande på fritidshemmen ofta kommer i kläm. Avhandlingen belyser även visioner för socialt lärande med fritidshem och grundskola som en enhet och att socialt lärande bör betraktas som ett område för undervisning.

Vad överraskade dig?

– I den första delstudien uttryckte fritidspersonalen att elevernas sociala lärande var baserat på en gemensam värdegrund. Men de diskuterade inte den här värdegrunden. Det behövs inte, menade de, eftersom de ”tänker likadant”. Den här slutsatsen här förvånade mig ganska mycket. Fritidspersonalen upplevde att rektor inte alltid förstod vilka förutsättningar som fritidshemmen verkar i. Men i intervjuerna med rektorerna framkom att de var mycket medvetna om de svårigheter som fritidsverksamheten kämpar med. Intressant är att det i intervjuerna med fritidspersonal fanns en grupp som var mycket nöjda. Deras förutsättningar var i stort detsamma, skillnaden var att de hade ett nära och strukturerat samarbete med rektor.

Vem har nytta av dina resultat?

_ Många! Praktiker själva, både inom fritidshemmen och skola, rektorer och utbildningsansvariga. Men även lärarutbildningen. Jag hoppas också att avhandlingen kan bidra till en fortsatt diskussion om hur arbetet med socialt lärande kan bidra till undervisning för hållbar utveckling.

Susanne Sawander