Brist på resurser normaliserar våld på fritidshemmet

Fakta

Anna-Lena Borg

Disputerade 2024-05-31
vid Göteborgs universitet

Född 1981
Bor i Kungshamn

Avhandling

Trygga och otrygga platser – en etnografisk studie om våld och utsatthet bland barn i fritidshem

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har alltid varit intresserad av barns livsvillkor och har tidigare arbetat inom socialtjänsten med barnavårdsutredningar samt undervisat på det socialpedagogiska programmet vid Högskolan Väst. När det dök upp en doktorandtjänst om våld och barns utsatthet på fritidshem blev jag direkt intresserad. Dessutom finns det väldigt lite forskning om just fritidshem.

Vad handlar avhandlingen om?

– Syftet är att försöka förstå hur och varför våld kan förekomma bland barn på fritidshem. Avhandlingen bygger på observationer samt intervjuer och samtal med barn och personal på två fritidshem på landsbygden. Frågor jag undersökt är hur våld visar sig i fritidshemmet, hur barn och personal pratar om, beskriver och hanterar våld. En dimension som jag särskilt intresserat mig för är våld i relation till plats på fritidshemmet.

Om inte personalen har förutsättningar att vara på plats där våld sker blir våld något normalt, både för barnen och personalen.

Anna-Lena Borg

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det övergripande viktigaste resultatet är att våld normaliseras om inte personalen uppmärksammar och hanterar det. I mina observationer såg jag att om inte personalen har förutsättningar att vara på plats där våld sker, eller negligerar våld som ”skojbråk” eller ”det var väl inte så farligt”, så blir våld något normalt, både för barnen och personalen. Barn som inte får hjälp av vuxna utvecklar egna strategier för att hantera våld. Barnen i studien berättade att de exempelvis undvek vissa platser, just för att undslippa risken för våld. Skogen kunde vara en sådan plats, men även skolmatsalen och kön dit, var platser där barn kunde uppleva utsatthet.

– Samtidigt visar mina resultat på stor skillnad mellan de två fritidshemmen. På det ena var våld – alltifrån fysiskt våld till kränkningar, uteslutning, blickar och påhopp – ett ganska vanligt inslag, enligt både barn och personal. Det saknades absolut inte vilja och ambitioner hos personalen, de ville verkligen förbättra klimatet, men kände sig mer eller mindre uppgivna. Medarbetarna var slutkörda och visste helt enkelt inte vad de skulle göra. Här arbetade tio personal inklusive rektor. På det andra fritidshemmet med sju anställda inklusive rektor, förekom det nästan inte alls något våld. På båda fritidshemmen fanns endast en personal utöver rektor som var utbildad lärare. Men den personen blev ofta inkallad att hjälpa till i skolans verksamhet. 

– På fritidshemmet där våld var ovanligt var lokalerna anpassade och personalen delade in barngruppen utefter olika åldrar. Här fanns också en hög grad av struktur där dagens verksamhet alltid var planerad i förväg. Det här skapade ramar för både barn och personal som bidrog till en lugnare miljö. Å andra sidan begränsade den strikta strukturen barnens inflytande. Tidigare studier visar att det är stora nationella skillnader mellan fritidshem. Mina resultat bekräftar att det är svårt att upprätthålla en god kvalitet i fritidshemmen om personalen inte får rätt förutsättningar.

Vad överraskade dig?

– Något jag slogs av på fritidshemmet som hade problem med våld var personalens lojalitet, tålamod och goda vilja att göra gott. Trots stress och press kämpade medarbetarna på. Jag förvånades också över hur våldet kan ta sig i uttryck. Ett exempel är i skolmatsalen där ett barn spottar på ett annat barns tallrik. Det barnet tar sin tallrik, går till läraren och ber om att få byta plats, vilket läraren ger tillåtelse till. Därefter var saken utagerad. Barnet fick själv lösa situationen, sedan var händelsen passerad. När jag frågade personalen om flera händelser likt denna sade de att de helst skulle vilja ha hanterat händelsen på ett mer genomtänkt sätt men att de helt enkelt inte hade tid.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att politiker och tjänstemän i ledande positioner läser avhandlingen och funderar över hur det ser ut i de verksamheter de ansvarar för. Jag tror även att rektorer och personal i fritidshemmen kan använda avhandlingen som underlag för reflektion och diskussion om hur verksamheten kan utvecklas.