Brist på delaktighet i träningsskolan

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Min utbildningsbakgrund är fritidspedagog och specialpedagog. Jag har tagit med mig intresset för undervisningen från egna erfarenheter som lärare i träningsskolan och har haft ett behov av att bidra med mer forskning om träningsskolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den elementära forskningsfrågan är: Vad händer i träningsskolan? Det är en verksamhet som vi vet lite om. Jag har intresserat mig för elevernas möjligheter att delta i verksamheten och vilka kontextuella villkor som präglar deras utbildning, och vad som blir möjligt i klassrummet. Det är en klassrumsstudie med etnografiska inslag.

– Jag har samlat in data med stöd av videoobservationer som analyserats med fokus på interaktionen. Det rör sig om träningsskolor med elevgrupper med omfattande funktionsnedsättningar där det finns en vuxen per barn. Mycket av interaktionen sker tillsammans med någon vuxen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Mycket av arbetet i personalgrupperna handlade om att tillgänglighetsanpassa miljön. Det arbetade man med på ett omfattande sätt. Samtidigt kan den goda tillgängligheten innebära delaktighetsproblem för eleverna. Det finns en risk att deras erfarenhetsvärld i skolan begränsas till klassrummet och ”den lilla skolan” i den större skolan. Man finns på en vanlig F-9-skola, men bedriver en egen verksamhet i skolan med få interaktionsmöjligheter med barn utan funktionsnedsättningar.

Vad överraskade dig?

– Det var förvånande att man i så stor utsträckning organiserade undervisningen för arbete i en till en-konstellationer, det vill säga en lärare per elev. Det var en liten andel gruppgemensam undervisning. Om det var det, handlade det om individuella processer i gruppen. Undervisningen bedrevs ändå i en sorts en till en-konstellation, trots att man var i gruppen.

– Eleverna lever sitt skolliv i vertikala relationer, tillsammans med en vuxen. För barn utan funktionsnedsättningar präglas skolvardagen mest av kamratrelationer. Det var förvånande att så få i träningsskolan arbetade så pass lite med att skapa kamratrelationer.

Hur kan man komma till rätta med det?

– Den enskilda läraren har som aktör små möjligheter att förändra detta. Det krävs att man lyfter det i organisationen och i skolan som helhet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Framför allt personer som arbetar inom grundsärskola, träningsskola och gymnasiesärskola. Men den kan också vara till nytta för dem som arbetar med vuxna med utvecklingsstörning i pedagogisk verksamhet.

– Min förhoppning är att avhandlingen ska användas i speciallärarutbildningen, med specialisering mot utvecklingsstörning, för att bjuda in till diskussioner om hur undervisningen organiseras, hur man tänker om eleverna och hur de ska erbjudas mer horisontella relationer i sin vardag.

Gunilla Nordin