Bris kunskap – nyckelhålsbilder av barns verklighet

Den ideella organisationen Bris lyfter fram eländiga beskrivningar av barns vardag. Detta jämfört med forskningen från samma tid. Det framkommer i Inger Linblads avhandling ”Problembilder av barn. Representationer, föreställningar och strategier i Bris stödtelefon 1996-98”.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag ville ta reda på hur problembilder av barn och ungdomar skapas, det vill säga hur kunskapsprocessen om olika problem går till. Bris är intressant för att de har en viktig offentlig roll inom diskursen om utsatta barn i Sverige. De blir ofta citerade och agerar språkrör för barn i olika frågor.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur problembilder av barn representeras och konstrueras. Jag har studerat organisationen Bris och intervjuat både anställda och ideella jourmedarbetare om hur de själva såg på barns och ungdomars situation och hur de tolkade och förstod det barnen sa till dem, både generellt men även specifikt i enskilda samtal.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det var mer eländiga bilder som lyftes fram av Bris jämfört med forskningen av barns och ungdomars situation från samma tid. Stödsamtalen till Bris var i snitt tolv minuter långa, vilket innebar ett kort ”nyckelhålskik” in i barnens liv. De problembilder som statistikfördes inom Bris var barnets utsagor så som jourmedarbetarna tolkat och förstått dem.
– Bris framhöll lyssnandet som viktigt. Här ska man komma ihåg att grunden för Bris är annorlunda än för socialtjänsten, som har myndighetsutövande uppgifter och ofta träffar barn under längre tid. Ett tillfälligt lyssnande kräver att man som telefonjourare vet vad man ska lyssna efter. När man vet att barn far illa är det i första hand svårigheter och problem man lyssnar efter i telefonsamtalet. Det är helt enkelt viktigt att fånga upp barns problem.

Vad överraskade dig?

– Det är så lätt att tro att Bris uttalar sig om barn i allmänhet utan att tänka på att det är mest tjejer som hör av sig via telefonsamtal. Under slutet av 1990-talet var det cirka 75 procent tjejer som ringde, vilket även påverkade problembilderna.
– Vanliga problematiska relationer från intervjuerna handlade om nybildade familjer där pappans nya fru framträdde som en stereotyp ”elak styvmamma”. Denna bild fanns i fyra av intervjuerna. Det visade sig att den elaka styvmamman alltid framträdde i kombination med en tafatt, men snäll, pappa. När inte pappan förmådde agera på ett tillräckligt adekvat sätt så sågs den nya kvinnan som jobbig, inte situationen i sig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av barn, barns problem och hur problembilder skapas, både allmänheten och skolan. Även de som jobbar med stödtelefoner kan ha nytta av den. Avhandlingen bidrar också till forskning om vilken kunskap vi får från stödtelefoner.

Gunilla Nordin