Bredare perspektiv på religion behövs i undervisningen 

Religionskunskapsundervisningens fokus på världsreligionerna innebär att många religiösa positioner riskerar att förbises och att man därigenom missar möjligheten att få igång diskussioner om religion ur ett bredare perspektiv. Det konstaterar Fredrik Jahnke i sin avhandling. 

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat som lärare i 15 år innan jag började forska. När jag blev antagen som doktorand fick jag ganska fria tyglar att forma mitt eget doktorandprojekt. Till slut landade jag i elevers egen syn på religion. Mitt huvudintresse är alltså elevernas egen vardag.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt hur ungdomar i svensk skola pratar om religion, och vad de pratar om när de pratar om religion. När man pratar om religion tänker man vanligtvis på världsreligionerna men jag utgår från en ganska bred förståelse av religion. I avhandlingen har jag intervjuat 40 barn och unga i årskurs 3, 6 och 9. Utgångspunkten är hur de skapar mening och begripliggör religion i sin skolvardag tillsammans med skolkamrater.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag ser en ganska stor diskrepans på olika punkter. Forskning visar att undervisningen i religion är ganska konkret strukturerad efter världsreligionerna. Men religion kan se väldigt olika ut, och ju mer enhetligt det blir i skolan desto större problem kan det bli att förstå olika sorters uttryck för religion utanför klassrummet.

– Min avhandling visar att barn och unga ogärna pratar med varandra om religion, något som begränsar deras chans att skapa mening i förhållande till religion. De får inte riktigt språket för att prata om religion eller beskriva vad det är. Där finns det en ganska stor diskrepans som gör att eleverna har svårt att begripa sig på varandra. Jag diskuterar det bland annat utifrån begreppet tolkande repertoarer. Ju fler tolkande repertoarer man har om något, desto bättre kan man förstå och passa in i olika sociala miljöer. Jag kan se att elevernas tolkande repertoarer när det handlar om religion är ganska låga, de har klart behov av fler.

– Ett annat resultat handlar om att det finns massor av positioner som inte passar in i den här lite mer inramade bilden av religion som kommer genom undervisningen och läromedel. Om vi tar uttalandet ”jag tror inte på Gud men jag tror på något” så kan jag se att det finns gott om den typen av positioner bland skolungdomarna i min studie, men de syns ganska sällan i undervisningen. Det finns väldigt många individer som inte får några tolkande repertoarer om sin egen position eller för att förstå någon annan som har den positionen. För en troende muslim kan det exempelvis vara krångligt att förstå någon som säger att den är kristen men ateist. Ungdomarna har också många funderingar om de här positionerna som är mer vardagsmässiga, som svensk religionskunskapsundervisning missar.

– En tredje sak som jag tycker är värd att lyfta fram handlar om ett begrepp som används inom religionsdidaktisk forskning, som på engelska heter ’safe space’. Det har använts på europeisk nivå som någon slags idealiserad bild av hur ett samtal ska komma till stånd i ett klassrum som är ganska heterogent, men där man under ordnade former kan tycka olika och där alla ska våga uttrycka sig. Jag kunde se att mina respondenters huvudsakliga intresse och önskan var att inte prata med de som tycker olika, där man riskerade tjafs och bråk. Deras safe space var snarare att prata med de som tycker likadant. Här finns också en diskrepans mellan hur man inom forskningen tänker att det borde vara i skolan och hur det faktiskt är. Det är en stor didaktisk utmaning, för visst man kan tycka att det är bra att samla de som tycker olika, men vägen dit kanske inte är att börja i ett heterogent klassrum, för då blir det sällan diskussion eftersom det inte är något som eleverna känner sig trygga med. I avhandlingen ger jag exempel på hur man kan komma vidare med det rent praktiskt i religionskunskapsundervisningen.

– Det finns en önskan och en ambition från både lärare, Skolverket och i forskningen att få igång en diskussion för att förstå och tolerera varandra, vilket är bra. Något som framträder väldigt tydligt i min avhandling är att eleverna är tydliga med att visa varandra tolerans, men det verkar ha fått den effekten att de inte vill prata med varandra, för att inte riskera att vara intolerant. Jag brukar säga att samtalen och diskussionerna har offrats på toleransens altare.

Vad överraskade dig?

– Att de här mellanpositionerna, att man tror på något, var så utbredda. Det var också överraskande att det fanns ett så utbrett intresse för det som man kan kalla religion i ett brett perspektiv hos elever som tar avstånd från religion.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min forskning är bland annat ett bidrag till att förstå de så kallade ’in-betweens’, som inte är helt icke-religiösa men inte heller anser sig tillhöra en klart uttalad religion, framförallt bland barn och unga. Resultaten är också intressanta för lärare. Avhandlingen öppnar upp för nya sätt att tänka kring vad religion kan vara och hur barn och unga förhåller sig till religion i ett brett perspektiv, men också lite kring hur man kan försöka få igång diskussioner med barn och unga och utöka deras repertoarer.

Av Åsa Lasson