Bra eller dåligt chefskap

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag jobbade tidigare i ett projekt som undersökte arbetssituationen för personal inom skola, förskola, äldreomsorg och hemtjänsten i åtta olika kommuner. Det var där tydligt att personalen upplevde cheferna som frånvarande; att de inte fanns till hands när det uppstod problem utan i stället överlät problemlösningen till personalen. Detta väckte ett intresse hos mig av att få veta mer om orsaken till att det förhöll sig så här. Vilka förutsättningar hade egentligen de här cheferna, som av personalen ansågs vara icke-närvarande och dåliga chefer? Hur såg det ut mellan kvinnliga och manliga chefer och mellan olika kommunala verksamheter?

Vad handlar avhandlingen om?

Den handlar om vilka förutsättningar enhetschefer har att leda inom den kommunala verksamheten, och hur deras ledarskap ser ut. I avhandlingen har jag studerat kvinnodominerade verksamheter som utbildning och omsorg, och de mer mansdominerade tekniska, det vill säga stadsbyggnad, räddningstjänst samt miljö och bygg. Jag har tittat på både kvinnliga och manliga chefer inom de här områdena. I en första intervjuomgång har jag pratat med enhetscheferna om hur de uppfattar sin arbetssituation och sina förutsättningar att leda. Utifrån det materialet har jag sedan intervjuat förvaltningschefer, politiker och förtroendevalda för att knyta ihop deras bild med enhetschefernas.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Jag har tydligt kunnat se att den skillnad som finns mellan hur kommunala enhetschefer fungerar och uppfattas av sina anställda inte har något med kön på individnivå att göra. I stället har jag sett att skillnaden ligger i den genusmarkör som de olika verksamheterna utgör. Mina undersökningar visar att verksamheterna tydligt går att dela in i två kategorier, där utbildning och omsorg utgör den ena, de tekniska den andra, och där förutsättningarna för att leda skiljer sig mycket åt. Inom utbildning och omsorg har enhetscheferna i genomsnitt 55 underställda, medan de tekniska enhetscheferna bara har i genomsnitt 18. Inom utbildning och omsorg är dessutom det administrativa stödet mycket sämre än inom de tekniska verksamheterna.

Jag har också tittat på relationen uppåt inom kommunen. Det blir då tydligt att man inom de tekniska verksamheterna har en mycket större kontakt med både politiker och förvaltningschefer. Man diskuterar verksamheten, budgetfrågor och prioriteringar med dem. Inom utbildning och ormsorg är kontakten med politikerna i princip obefintlig. Här handlar kontakten mer om formella planerade stormöten där det finns få möjligheter att lyfta och diskutera enskilda frågor. Politikerna har här både dålig kunskap och lite kontakt med verksamheten och resultatet blir att enhetscheferna lämnas med ett stort enskilt ansvar när verksamheten inte fungerar som den ska.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Ja, mycket. Dels hade jag inte förväntat mig att kvinnodominerade verksamheter som utbildning och omsorg skulle hamna i en och samma kategori, och att de mansdominerade tekniska i en annan. Det finns ju en stor skillnad mellan alla dessa verksamheter, både när det gäller deras uppdrag, traditioner och innehåll. Exempelvis är omsorgsarbetet väsentligt annorlunda än utbildningens och arkitekternas arbete skiljer sig mycket från räddningstjänstens. Att ledningsarbetet skulle skilja sig så tydligt mellan de kvinnodominerade och mansdominerade var väldigt oväntat.

Jag förvånades också över att det inte gick att se några nämnvärda skillnader mellan till exempel kvinnliga och manliga rektorers förmåga att leda. Att det inte är här skillnaden ligger, utan i stället mellan hur de olika verksamheterna ser ut.

Ytterligare en sak är att enhetscheferna i de tekniska verksamheterna känner att deras uppdrag är att finnas till hands, och att de mår dåligt om de inte är det. Inom utbildning och omsorg har enhetscheferna inte samma förutsättning att vara delaktiga. De lever med en dubbelhet där de å ena sidan känner att deras personal måste ta ett större ansvar; att de själva inte ska behöva delta i verksamheten för att den ska fungera tillfredsställande. Å andra sidan lyfter de fram att arbetet med personalen och verksamheten, som det pedagogiska arbetet, egentligen är deras viktigaste uppgift. Denna dubbelhet gör att de känner sig otillräckliga.

Vem har nytta av dina resultat?

Jag hoppas förstås att de som arbetar ute i kommunerna har glädje av dem. Men också de som finns inom akademien. Jag har skrivit en bok, Två kommunala rum: Ledningsarbete i genusmärkta tekniska respektive omsorgs- och utbildningsverksamheter, som jag hoppas kommer att bidra till att mina resultat får en större spridning. Det finns mycket att göra inom det här området. Jag har inte undersökt verksamheternas effektivitet och ekonomi, men praktiker ute i kommunerna menar ofta att det är en kostnadsfråga, att enhetscheferna får stora ansvarsområden för att det ska sparas pengar. Men sparar det verkligen pengar? Jag har inte svaret på det, men jag har kunnat se att man på högre ledningsnivåer ofta förlorar kontrollen över verksamheten när man inte har insyn.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Om vi kan förändra enhetschefernas arbetssituation kommer det också att påverka förskolans och skolans arbete. Personalen ute i förskolan och skolan skulle nog uppleva det som positivt om de fick mer närvarande chefer. Chefer som de kan vända sig till för att få relevant stöd när det uppstår problem.