Begränsad effekt av förebyggande program mot psykisk ohälsa i skolan

Förebyggande program mot ångest och depression som genomförs av lärare har liten effekt på elever, förutom i de fall där lärarna får mer stöd och handledning. Det visar Johan Åhléns avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag läste först till musiklärare i Göteborg men hoppade av utbildningen efter tre år och läste till psykolog. Jag har även jobbat ett par år i skolan som vikarierande musiklärare. I slutet av min utbildning till psykolog gjorde jag ett examensarbete där jag testade ett australiensiskt program för att förebygga psykisk ohälsa hos skolbarn. Programmet är specifikt riktat mot ångest och depression och har en koppling till KBT och den formen av psykoterapi som jag intresserar mig för. Jag tyckte det var intressant att få in kunskapen från det psykologiska fältet till skolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Lite övergripande handlar den om hur det fungerar med insatser där man använder manualiserade program, dvs. sådana program där läraren följer en manual och utifrån denna genomför uppgifter och övningar i klassen för att försöka förhindra ångest och depression hos skolbarn. Vi gjorde en stor randomiserad studie på skolor i Stockholm för att se hur ett specifikt program från Australien fungerar i en svensk kontext. Vi tittade också på långtidseffekter av programmet. Vi gav programmet till alla skolbarn i de relevanta åldrarna. När man gör en insats i en klass kan man välja att rikta den till barn som har tendenser att få problem på ett visst område. Men vi gjorde inget urval där vi tog ut barn som verkade vara mer relevanta än andra barn.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Vi kunde se att det inte finns så mycket stöd för att den här typen av insatser med manualiserade program fungerar så bra. Vi hittade egentligen inga effekter av programmet. Det vi såg när vi tittade lite närmre var att det verkar finnas en effekt av sådana här insatser om lärarna får mer stöd och handledning.

– En svårighet som man har sett med den här typen av insatser är att programmen mycket väl kan fungera och ge en effekt om det är professionella, eller de som har utvecklat metoden, som också implementerar den i skolorna. Men ibland hoppas man på det bästa och ger manualen till lärare, eftersom man tjänar pengar på att det görs inom skolans verksamhet. Men problemet är att det inte riktigt verkar fungera på det sätt man hoppas på när lärare genomför insatser. Det kan bero på att de exempelvis inte riktigt vet vilka övningar de ska satsa på, eller så kan det handla om att de inte är så engagerade och intresserade av att genomföra insatsen. Vi kunde däremot se att programmet verkar fungera preventivt i de fall där lärarna fick mer stöd och kom till mig flera gånger på bokade handledningstillfällen. För eleverna som gick i de klasserna fanns det en större minskning av ångest.

– Ett huvudresultat är att den här typen av program har ganska liten effekt, men om de ska ha någon effekt så bör de implementeras av professionella, eller lärare som får mer stöd än man vanligtvis ger i den här typen av insatser.

Vad överraskade dig?

– Något som överraskade mig efter hand var att det inte gick bättre. Det finns en stor vilja och hopp om att sådana här insatser i skolan ska ge stora effekter, eftersom alla ser att det finns ett behov och man har en stor tilltro till metoder som kanske visar effekt i andra sammanhang. Kognitiv beteendeterapi fungerar väldigt bra när man ska behandla ångest hos barn och delvis bra om man ska behandla depression. Så det överraskade mig att det inte gav så starka effekter.

– Men det behöver inte vara fel på metoden. Det är väldigt komplext med ett material som från början är utvecklat för att behandla barn med stora problem, som man använder med barn som inte har några problem alls för att de ska lära sig strategier som de kan använda senare om de får problem. Det handlar också om vem det är som utför interventionen. Är det verkligen manualen i sig som är av värde, eller har det varit så tidigare när man har hittat effekter av den här typen av program att väldigt duktiga psykologer har gått in i skolan och gjort det som de är bra på? Under resans gång har jag sett mer och mer svårigheter med att använda manualiserade program i skolan.

Vem har nytta av dina resultat?

– De är intressanta för rektorer och för elevhälsan som ofta kämpar med att försöka hitta evidensbaserade metoder som ska passa in i skolans arbete. Många skolor som jag mötte hade arbetat ganska mycket med andra metoder innan, men hade övergett dem av olika orsaker. Vissa skolor har svårt att bedöma vilka metoder de ska använda sig av. Det kom en SBU-rapport för 7-8 år sedan som tog upp problemet med att många metoder som används i skolan inte har så mycket forskningsstöd. Det är många som använder ord som evidensbaserad när man ska sälja in program till skolor, men ofta finns det inte så starkt vetenskapligt stöd som man hoppas på för den typen av program.

Åsa Lasson