Barns samspel bortom förskolans väggar

Hörnet av sandlådan blir ofta en plats för samspel i förskolan. Det visar Carina Berkhuizens forskning om hur barn och pedagogers samspel villkoras av fysisk och social miljö på förskolegården. Platsskapande processer i en mobil förskola har undersökts i samma avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– När jag arbetade som förskollärare fascinerades jag av hur fysisk miljö inverkade på det barnen blev intresserade av. Jag började fundera på hur jag som förskollärare och den fysiska miljön samverkade för vad som möjliggjordes för barnen. Dessutom tyckte jag att det var spännande att se hur barn använde de rumsligheter och material de fick tillgång till. Jag tycker fortfarande att detta är väldigt fascinerande. Det är inte alls säkert att en plats som är vikt för barn används av barnen på det sätt som vi vuxna hade tänkt oss.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om barns samspel bortom förskolans väggar, vilket också är en del av rubriken på min avhandling. Mer specifikt om hur yngre barns möjligheter att samspela med varandra och pedagoger villkoras av fysisk och social miljö på förskolegården. Men också om platsskapande processer i olika miljöer i mobil förskoleverksamhet. Avhandlingen bygger till stor del på observationer av barns samspel på tre förskolegårdar samt i en mobil förskola som använder en buss dagligdags för att åka till olika destinationer. Mobila förskolor har inte funnits så länge. Det finns drygt 50 i hela landet och det är först på senare år, bland annat i det projekt som jag deltar i, som denna nya rumslighet börjat studeras. Jag har genom att lyssna in och se vad barnen gör och berättar försökt att närma mig barnens perspektiv angående hur de kan samspela och skapa plats i de rumsligheter som erbjuds dem. Barnen i den första studien var mellan 1-3 år och de barn som lyfts i studierna i den mobila förskolan är i åldern 3-4 år.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att vissa delar av förskolegårdarna blir så kallade samspelsknutpunkter och samspelsstråk. Sandlådorna, ofta ena hörnet, visade sig exempelvis vara betydelsefulla punkter där barn och pedagoger samlades och lekte tillsammans. Om en sådan plats dessutom gav pedagogerna möjlighet till uppsikt över andra delar av gården behövde inte pedagogen gå ifrån ett pågående samspel. Ett viktigt resultat är alltså hur fysisk miljö på olika sätt kan villkora barns samspelsmöjligheter, såväl barn sinsemellan som mellan barn och pedagoger. Fysisk miljö har till exempel betydelse för hur, och om, pedagoger kan vara med och bidra i barns samspel. Om vissa delar av en förskolegårds fysiska miljö upplevs som otrygg ur en säkerhetsaspekt är det där pedagogerna kan behöva vara och då kan det förhindra att de är med i samspelssammanhang som är på annat håll.

– Ytterligare ett resultat är artefakternas, eller leksakernas, betydelse för barns möjligheter att vara med i samspel. Om det bara finns ett par av en speciell leksak, exempelvis leksaksgrävskopa, kan det försvåra när fler än två barn vill vara med i samma lek. Å andra sidan såg jag hur ett barn skapade sig en plats i leken genom att ta till en annan leksak i väntan på att den åtråvärda grävskopan skulle bli ledig.

– I den mobila förskolan låg mitt fokus på barnens platsskapande processer. Här uppmärksammade jag hur barnen skapade egna så kallade ”play-places”, vilket var både platser utomhus och i förskolans buss, med varierande slag av naturmaterial och annat löst material. Något jag slogs av var hur mycket fantasilek barnen i den mobila förskolan ägnade sig åt. Fordon var ett återkommande tema och barnen kunde leka att en stengärdsgård var endera ett flygplan eller tåg, medan fantasifull fordonslek i bussen kunde inkludera såväl buss som båt. Den mobila förskolan lagade ofta mat utomhus, vilket också var något som barnen ofta gjorde en lek av. Säkerhetsbältesanvändning, reparation av fordon samt hur man går tillväga för att laga mat över eld var sådant som förhandlades i barnens lekar. Ett annat viktigt resultat i den mobila förskolan var att pedagogernas val av destinationer beror på vad de planerar för aktiviteter och att tillgången till fysiska platser har betydelse för valen. I den mobila förskola jag studerade valdes främst naturmarker av olika slag.

Vad överraskade dig?

– I studien vid de tre förskolegårdarna överraskades jag särskilt av de rörliga samspelssammanhangen. Här var det särskilt intressant hur vissa artefakter, exempelvis dockvagnar användes av barn i deras samspel. Två barn kunde gå bredvid varandra, skjutandes på varsin dockvagn och spegla varandras rörelser. Själva dockvagnarna användes på annat sätt än vad de egentligen var ämnade till, de kunde lika gärna vara skottkärror, men de blev användbara i barnens samspel med varandra. Jag blev också förvånad över hur snabbt ett pågående samspel, på en fast plats med flera medverkande, kunde brytas då en pedagog var tvungen att gå ifrån.

– Det som överraskade mest i den mobila förskolan var att det var så mycket fantasilekar på gång. Men också att barns lek kunde fortgå trots att fysiska platser varierade. Jag överraskades också av att barnen regelbundet hade möjlighet att vara i och använda bussen då de lekte. Sammantaget visar mina resultat att den fysiska miljön har stor betydelse för platsskapande processer i förskolan och att både barn och pedagoger tydligt bidrar i dessa processer.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst forskare, förskollärare och rektorer men även de som arbetar med förskolegårdars och andra utemiljöers utformning, till exempel landskapsarkitekter och politiker. Min förhoppning är att resultaten kan öka förståelsen för vilken betydelse såväl social som fysisk miljö har för barns samspelsmöjligheter i förskolan. Jag hoppas också att resultaten kan sätta ljuset på pedagogers och barns agens i användandet av olika rumsligheter inom förskolan.

Susanne Sawander