Barns grupplekar skapar olika slags energier

Skolbarn är bra på att leka i stora grupper enligt skolnormen ”alla får vara med”. Men barn söker också känslan av gemenskap och emotionell energi som uppstår i smågruppsinteraktioner, visar Maria Heintz.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom i grunden och har alltid varit intresserad av grupprocesser, vilket min masteruppsats också handlade om. Jag har tidigare arbetat som skolkurator som ju innebär att konkret och praktiskt jobba med frågor kring kamratskap, inkludering och exkludering.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om barns sociala samspel i skolklassen, utifrån skolan som social och fysisk arena. Jag har under ett läsårs tid följt en klass 4, dels genom observationer, dels genom intervjuer, både individuellt och i fokusgrupper med eleverna. Frågor jag ställt är hur de ser på kamratskap, kompisgrupper där hela klassen ingår och mindre grupper utifrån specifika intressen. Jag har även intervjuat lärarna. Men fokus är barnens perspektiv, det är deras upplevelser och syn som jag belyser i avhandlingen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att lekar i olika typer av kamratgrupper skapar olika slags känsloenergier. De här energierna tar eleverna sedan tar med sig in i klassrummet, vilket följaktligen påverkar klassrumsklimatet.

– När eleverna leker i stora grupper där hela klassen ingår, skapas en gemenskap där barnen, utan vuxnas inblandning, kollar av att alla är med. Kort sagt, eleverna vet hur de ska agera för att inkludera alla utifrån skolans norm att ”alla ska vara med”. Vad som gladde mig här är hur inkluderande eleverna är mot varandra. Aktiviteter i den stora klassgruppen uppstår oftare i början och slutet av terminen.

– Däremellan formas mindre kamratgrupper som hittar på saker utifrån sina intressen, exempelvis fotboll, rollekar och twisthoppning. I de här grupperna blir gemenskapen starkare och därmed också känsloenergin mellan dem som ingår i gruppen.

– Men här uppstår också oftare problem. Ett exempel är en elev som känner att hon inte får vara med i twistgänget. Den här gruppen hoppar varje rast enligt en serie där varje hoppare efterhand tar sig vidare till en ny svårighetsnivå. För att alla ska får vara med bestämmer läraren nya regler som innebär att det ska bildas nya twistgrupper varje rast. Resultatet blir att eleverna inte tycker att det är roligt längre eftersom de måste börja om från nivå ett vid varje rast. Efter ett tag slutar samtliga elever att hoppa twist.

– De mindre kamratgängen kan utveckla mer eller mindre sofistikerade metoder för att kunna hänga ihop även i klassrummet eller i matsalen. De samlas vid pennvässaren i klassrummet, väntar på varandra i matkön för att kunna sitta bredvid varandra och så vidare. Ett slags tyst motsättning mot skolans norm att blanda sig med alla. Energin som skapas i de mindre grupperna påverkar klassrumsklimatet på ett mer komplext sätt och läraren får jobba hårt på att balansera upp de spänningar som kan uppstå mellan barnens interaktioner och skolans formella organisation.

– Sammanfattningsvis visar mina resultat att två typer av gemenskaper påverkar lärarens arbete. Å ena sidan kan barnen leka i stora grupper enligt skolnormen ”alla får vara med”. Å andra sidan söker barnen känslan av samhörighet och den känslomässiga energi som uppstår i smågruppsinteraktioner.

Vad överraskade dig?

– Att barnen pratade om relationer och grupperingar fritt från värderingar. Jag är imponerad av deras öppenhet och sätt att reflektera värderingsfritt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som arbetar med barn, från lärare till socialarbetare. Fokus ligger ofta på individnivå, särskilt när det handlar om problem eller svårigheter. Min avhandling visar att den känsloenergi som uppstår och skapas i grupper är väldigt drivande, både för den enskilda och för gruppen som sådan. Jag hoppas att mina resultat kan bidra till att lättare förstå vad som sker i barngrupper.

Susanne Sawander