Barnen som utmanar skolan
Sverige har en skola för alla , men inte för stökiga utåtagerande barn. De placeras i särskilda verksamheter, som trots ofta hårt arbetande personal inte ger de önskade resultaten. Det skriver Susanne Severinsson i sin avhandling Unga i normalitetens gränsland: undervisning och behandling i särskilda undervisningsgrupper och hem för vård eller boende .
Född 1965
i Linköping
Disputerade
2010-05-27
vid Campus Norrköping med avhandlingen:
Unga i normalitetens gränsland: undervisning och behandling i särskilda undervisningsgrupper och hem för vård eller boende
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag är socionom i botten och magister i specialpedagogik. Jag har upplevt många problematiska fall där det har varit svårt att se vad som är skolrelaterat och vad som har att göra med hemmet. Det här gränslandet mellan undervisning och behandling är ett obeforskat område som behöver synliggöras.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om vardagspraktiken ute på boenden för vård, när vård möter undervisning. Vi vet att det inte fungerar särskilt bra att segregera de här barnen och sätta dem i särskilda undervisningsgrupper eller hem för vård och boende. Ändå fortsätter vi att göra det. Jag ville veta varför. Jag har gjort fältstudier på tre olika enheter: En särskild undervisningsgrupp utanför skolans lokaler, alltså det som förr kallades skoldaghem, och två hem för vård eller boende, HVB, som ofta kallas behandlingshem. Ett med och ett utan skola. Ungdomarna som jag observerade och intervjuade var 12-15 år.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Att informella hemlika miljöer används för att skapa förtroende. Där blir lekfullhet och humor viktiga redskap för att undvika bråk. Om det inte lyckas förväntas de anställda också klara av fysisk gränssättning där belönings- och bestraffningssystem är centrala. De unga ska förändras och det sker genom att de själva ska göras delaktiga, men samtidigt är också tvånget ständigt närvarande. De anställda blandar olika sätt att förklara problemen och lånar synsätt från till exempel psykologer och läkare. På så sätt omformulerar de problem och hittar nya lösningar under tiden de unga är placerade i verksamheterna. De här lösningarna involverar ofta föräldrar, men inte den reguljära skolan.
Vad överraskade dig?
– Att ungdomarna jag intervjuade var så öppna och medvetna om att de ansågs vara på fel sätt och att de tänkte, kände och gjorde fel och att de själva var ansvariga för en förändring. De här boendena verkar skapa en vilja till förändring. Ungdomarna vill betraktas som normala och återgå till den reguljära skolan.
Vem har nytta av dina resultat?
– Egentligen alla som har ett socialt intresse och samhällsengagemang. Det handlar om vad vi anser är möjligt att göra för de här ungdomarna. Men framför allt kan avhandlingen vara intressant för socionomer, speciallärare, specialpedagoger och andra anställda inom HVB och särskilda undervisningsgrupper.