Barn utforskar rörelse i krigslekar

Små barn utforskar avancerade rörelser i krigslekar. Barnen respekterar varandras utrymme och utforskar rumslighet i lekarna, visar en ny avhandling. Skola, förskola och föräldrar måste vara försiktiga med ett alltför ensidigt fördömande av denna lek som kan vara viktig för många barn, framför allt pojkar, enligt Ebba Theorells forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– När jag fick egna söner blev jag förvånad över att de började leka krigslekar så tidigt, redan i treårsåldern. Jag tyckte det var provocerande och samtidigt så svårt att påverka. En känsla jag verkade dela med väldigt många andra pedagoger och föräldrar. Hos vuxna finns ofta en hård ton om att man ska stävja dessa lekar så tidigt som möjligt och många skolor och förskolor inför totalförbud för krigslekar. Men finns det en risk att allt detta fördömande, på ett bakvänt sätt, istället alienerar pojkar från våra utbildande institutioner och sociala gemenskaper?

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag blev misstänksam mot den kompakta vuxna negativitet jag såg omkring mig och bestämde mig för att börja filma krigslekande barn, i tre till nio års ålder, för att lära mig mer från barnen om vilket innehåll de ger krigsleken (här avses fysiska actionlekar, superhjältelekar). Tidigare forskning har i stor utsträckning tittat på krigslekar i relation till aggressivitet. Normaliseras aggressiviteten eller är det så att våldsamma impulser bearbetas och avdramatiseras i krigslek? Men i den här studien undersöker jag vilka estetiska dimensioner som kommer till uttryck i små barns krigslek. När jag började filma krigslekande barn visade det sig att inga av mina fördomar stämde. Barnen var försiktiga i sina rörelser och noga med att inte slå varandra. De kunde göra otroligt avancerade rörelser och samtidigt vara respektfulla inför varandras kroppar, exempelvis att inte snudda varandra vid låtsasfäktning. Detta ledde till att jag bestämde mig för att sätta rörelsen i förgrunden och att göra en analys med hjälp av dansteori.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det behövs fler nyanserade vuxenperspektiv på krigslekar. Det är exempelvis viktigt att lära sig se skillnad på låtsasaggression och riktig aggression; leker barnen med våldsamma uttryck eller är det ett bråk med en intention att skada, skapa konflikt? Jag föreslår att krigsleken kan ses som en arena som blir attraktiv för små barn eftersom den möjliggör ett intensivt och dynamiskt undersökande av rörelse. Analys av data visade att rörelser ständigt finkalibreras i leken, både individuellt och kollektivt men också i relation till platsen. Jag beskriver detta rörelseutforskande med hjälp av Erin Mannings begrepp: ”kroppsvärldande”, vilket kan ha en djup betydelse för barnens identitetsskapande och delaktighet i den värld vi lever i. I studien formuleras sex rörelsekategorier, vilka binds samman av kategorin ”kinestetisk musikalitet” som beskriver en poetisk, kroppslig känslighet.

Vad överraskade dig?

– Genomgående var det tydligt att det var väldigt viktigt för barnen att respektera varandras fysiska utrymme. Det var också överraskande att se att små barn är så skickliga i sina rörelsemönster och visar sådan omsorg om varandra. Att så mycket var precis tvärtom från det jag förväntat mig och trodde mig veta.

Vem har nytta av dina resultat?

– Inom forskningen rör detta perspektiv alla estetiska ämnen både som konstformer och didaktiska fält inom dans, musik, drama, bild och film. Men ämnet krigslek är så komplext och rör så många ämnen så avhandlingen riktar sig också till forskningsfält som sociologi, genus, filosofi och psykologi som förhoppningsvis här kan hitta nya plattformar att utgå ifrån, fördjupa och utveckla. Fler som kan tänkas ha användning av denna forskning är pedagoger i förskolan, skolan, föräldrar och i slutändan förhoppningsvis pojkarna själva.

Susanne Rydell