Barn med beteendesvårigheter behöver extra stöd redan i förskolan

Barn som är impulsiva och uppvisar hyperaktivt beteende är inte lika engagerade i förskolan som andra barn, vilket påverkar deras lärande och utveckling. Extra stöd behöver sättas in redan på förskolan, visar Madeleine Sjöman i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har min bakgrund som specialpedagog i grundskolan men har arbetat som specialpedagog mot förskolan. Barn i behov av särskilt stöd på grund av beteendesvårigheter är det som har intresserat mig mest. De barnen får inte alltid en diagnos på grund av sina svårigheter men det är barn som skapar oro hos personalen och som de har svårt att hantera i barngruppen.

– Jag kom i kontakt med det här projektet där Mats Granlund är projektansvarig, han är också ledare för Child-gruppen här på Jönköpings högskola. När de startade upp projektet undrade de om jag var intresserad av att vara en del av det tack vare mina tidigare erfarenheter av barn i behov av särskilt stöd.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har i enkäter frågat förskollärare om barns engagemang, om vilken typ av stöd de ger i förskolan och om barns beteendesvårigheter och socialt samspel. Målet har varit att identifiera möjligheter och hinder för det individuella barnet när det gäller engagemang men också hur förskolans miljö kan bidra till barns engagemang. Det har varit mitt intresse att både få ihop individ och omgivande faktorer.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det viktigaste resultatet är att barn med beteendesvårigheter visar en lägre grad av engagemang i förskolans aktiviteter som i sin tur kan påverka deras lärande. Det handlar om barn som uppvisar ett hyperaktivt beteende och har svårt att stanna kvar i situationer, som ständigt byter aktiviteter och som ofta avbryter sitt samspel med andra barn. Jag har inte specifikt studerat barns lärande men för att lära sig nya färdigheter behöver barnet stanna kvar i en situation tillräckligt länge för att bli involverad i det som pågår. Det är något som jag tror att vi missar många gånger. Vi ser att de här barnen är oroliga och att det är stökigt runt omkring dem, men som lärare vet man kanske inte alltid vad man ska göra för att hjälpa dem.

– Drygt 60 procent av de barn som är i behov av särskilt stöd på grund av beteendesvårigheter får inget särskilt stöd för att fungera på ett bättre sätt på förskolan. Det är en stor andel som inte får det stöd som de skulle behöva. Det är bekymmersamt om man tänker hur det ska fungera längre fram i skolan. För att komma till rätta med det behöver man göra insatser mycket tidigare. Jag kan se i materialet att insatserna börjar när barnen är 4-5 år, innan de ska över till förskoleklass, vilket är för sent. Det behövs ett närmre samarbete med externa aktörer. Även om inte barnet har någon diagnos tror jag på att jobba med habilitering, med BUP och med resursteam i kommunen när man känner oro för ett barn. Det kan innebära att problemen inte blir så stora. Det är också viktigt att fokusera mer på att stödja det som fungerar när barn är engagerade i en aktivitet, och vilken typ av stöd man kan ge som förskollärare för att barnen ska stanna kvar i den aktiviteten och tycka att det är roligt.

– Mina resultat visar att det finns en viss skillnad mellan pojkar och flickor. Överlag verkar pojkar uppvisa en högre grad av hyperaktivitet men när personalen gynnar deras engagemang minskar deras hyperaktivitet ganska radikalt. Om förskollärarna skapar spännande aktiviteter och situationer är pojkar väldigt behjälpta av det. Flickor visar genomgående ett högt engagemang. Kanske behöver bemötandet av pojkar och flickor se lite olika ut, med olika typer av lekar och olika typer av material för att de ska bli engagerade.

Vad överraskade dig?

– Det som överraskade och som var ett positivt resultat, handlar om att barn med beteendesvårigheter uppvisar högre grad av engagemang om de går på förskolor där det är ett positivt samspel mellan barnen och där förskollärarna är lyhörda för barnens initiativ och kommunikation. Då kan de vara engagerade i det som pågår även om förskollärare har skattat att barnen visar beteendeproblem. Det visar att miljön har en jättestor betydelse, vilket jag hade hoppats på. Men jag fick en bekräftelse på att även individuella skillnader mellan barnen avgör om de kan vara engagerade i förskolans vardag, vilket även andra studier visar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tänker att de kan vara till nytta på flera nivåer. Förskolechefer har nytta av dem eftersom de måste skapa förutsättningar för sin personal som i sin tur ska ge stöd till barnen. Det handlar mycket som strukturer, hur många barn det är per vuxen, hur många barn som är i behov av särskilt stöd och hur stora barngrupperna ska vara.

– Resultaten är naturligtvis intressanta för förskollärare. De behöver identifiera både hinder och möjligheter för barn i behov av särskilt stöd och deras engagemang i förskolan. De behöver också göra en synvända där de inte bara identifierar beteendesvårigheter utan även hur de ska gynna engagemanget. I mina resultat har jag sett att det handlar väldigt mycket om att uppmärksamma beteendeproblemen när förskollärare ger stöd, men väldigt lite om hur man kan uppmärksamma engagemanget som är den positiva drivkraften. Stödet bör i större utsträckning handla om att identifiera hur vi kan gynna engagemanget så det blir högre. Inom arbetslaget bör man fundera över hur man kan samtala med vårdnadshavare när man som personal är orolig. Utöver det kan jag även tänka mig att vårdnadshavare kan tycka att resultaten är intressanta när det handlar om att identifiera barnets behov av särskilt stöd och att stöd bör sättas in tidigt för att gynna barnets engagemang, lärande och utveckling.

Åsa Lasson