Både film och skönlitteratur kan skapa mening

När film och skönlitteratur används i gymnasieskolans svenskämne kan det bidra till ökad mediereflexivitet. Det framkommer i Simon Wessbos avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har ett stort eget intresse för skönlitteratur och även film. Många kollegor går in i yrket utifrån sitt intresse för skönlitteratur men de flesta har ingen utbildning i film och det finns ingen given metodik, som för skönlitteratur. Sen handlar det om forskningsläget, det finns inte särskilt mycket gjort på det här fältet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om skönlitteratur och film i gymnasieskolans svenskämne. Fyra grupper av elever har fått en likartad uppgift: att skriva om novellen ”Pälsen” av Hjalmar Söderberg och dess adaption. En grupp har läst den tryckta novellen, en har sett filmen och den tredje och fjärde gruppen har tagit del av både filmen och novellen men i olika ordning. På det sättet har jag fått tillgång till ett material som jag kan undersöka systematiskt.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag identifierade tre olika positioner eleverna intog i sina texter: Intrigpositionen där de skriver om innehållet, analogipositionen då de skriver om den överförda betydelsen av texten och objektpositionen där de skriver om verkets egenskaper. När jag undersökte mönstren märkte jag att elever som sett filmen oftare skrev utifrån intrigpositionen medan de som läst novellen skrev mer jämt utifrån alla tre positionerna. Vidare såg jag en avsevärd aktivitet i filmgruppens texter, de spekulerar, drar slutsatser och är ganska kreativa. Det här kan ha många förklaringar, varav en handlar om hur eleverna ser på film och novell som medier. Novellen kan uppfattas mer som ett skolobjekt som man förväntas använda på olika sätt i undervisningen, men den vanan finns inte med film. Det upplevs mer som underhållning och eleverna känner sig därför mer fria att skriva vad de vill. Ett ytterligare skäl kan vara att eleverna inte har några analytiska begrepp för att bearbeta filmen, medan de har det när det gäller novellen.

Vad överraskade dig?

– Två saker. Dels hur filmgruppen gör inferenser, det vill säga fyller i luckor, i väldigt hög grad. De pratar om vad som kan ha hänt innan, vilka motiven kan vara, vilka tankar och känslor karaktärerna kan ha och vad som kan tänkas hända efteråt. Film och populärkultur ses ofta som passivt relativt till läsning av skönlitteraturen, men mina resultat säger något annat.

– Det andra handlar om att de som tagit del av både filmen och novellen på flera ställen uppvisar mediereflexivitet, det vill säga att eleverna uttryckte sig om vad man kan uttrycka genom film respektive en novell.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag har främst skrivit för svensklärare i gymnasiet och högstadiet men egentligen kan resultaten vara intressanta för alla som håller på med litteratur- och filmundervisning.

Av Annika Larsson Sjöberg

Foto: Zandra Erikshed