Att skriva en elevplan är en försiktig balansgång

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Det var i samband med att jag deltog i två skolverksprojekt som handlade om just åtgärdsprogram som jag började fundera på det här med elevplanen som text: hur kan texten påverka eleverna och deras identitet? Själva texten är en språkhandling när den upprättas, men jag menar att den är en språkhandling även därefter: texten omförhandlas, arkiveras, utvärderas och används som verktyg i skolans vardag – kort sagt lever den sitt eget liv. Dessutom följer texten ofta med eleven till nästa skola, kanske genom hela elevens skolliv, vilket gör den unik i sin genre. Det gjorde mig nyfiken på hur man skriver en sådan viktigt, långlivad text.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har gjort en textanalys av elevplaner som upprättats för elever som har skolsvårigheter, det vill säga som skolan bedömer är i behov av särskilt stöd. Skolorna själva använder en uppsjö av termer för dessa elevplaner, de kan heta allt från åtgärdsprogram och kontrakt till individuell studieplan, men jag har valt att använda mig av termen ”elevplan”. Det finns olika valmöjligheter och alternativ när man skriver en elevplan, vilket är viktigt att ha i åtanke eftersom det som beskrivs i planen får språkliga konsekvenser. Problembeskrivningarna i de elevplaner som jag har tittat på är framskrivna som identitetskonstruktioner, vilket kan påverka elevernas syn på sig själva, men också andra läsares syn på eleven. Dessutom har jag tittat på elevplanen ur en genusaspekt och studerat om det finns några skillnader mellan hur flickor och pojkar beskrivs i de här dokumenten. Empirin i avhandlingen bygger på 358 dokument som upprättats för 136 elever (86 pojkar och 50 flickor) i grundskolan, material som jag samlade in i samband med de två skolverksprojekt där jag tidigare ingick.
– En elevplan skrivs alltid i ett visst sammanhang, med syftet att påverka en elevs utveckling i en särskild riktning. Det är ett normativt dokument som lärare har fått uppdraget att skriva, och det innebär att det finns maktaspekter att ta hänsyn till i den här bilden.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingens viktigaste bidrag är att uppmärksamma hur elevdokumentationen skrivs och lyfta fram skolans roll som identitetsförmedlare. Problembeskrivningarna i elevplanerna skrivs fram som identitetskonstruktioner där attityder, förmågor, färdigheter och kompetenser står i centrum. Men det är inte bara pedagogiska och kunskapsmässiga frågeställningar som tas upp, utan även sociala och moraliska aspekter, till exempel elevernas personliga egenskaper. Om en elev i plan efter plan beskrivs på ett visst sätt, så kan det var svårt att värja sig mot den identitet som skolan erbjuder. Beskrivningarna i elevplanen sker utifrån kunskapsmässiga och beteendemässiga svårigheter, med de är också könsbundna: pojkarna beskrivs oftare utifrån förmågor och färdigheter, medan flickorna oftare beskrivs utifrån personliga förmågor (till exempel att de är trevliga och sociala). Samhälleliga föreställningar om hur flickor och pojkar bör vara träder därmed in i elevplanen, vilket kan få konsekvenser för vilka åtgärder som faktiskt föreslås för de här eleverna.
– Ett annat viktigt resultat är att skolans sociala fostransmål blir väldigt betydelsefullt i det här arbetet: fostransmålen skrivs i elevplanen fram som en förutsättning för det kunskapsmässiga lärandet. Vikten av att ha en social kompetens, att ta ansvar, att arbeta självständig – kort sagt att vara en 2000-talets elev – markeras tydligt i de här dokumenten. Det får till följd att de kunskapsmässiga stödåtgärderna inte alltid kommer igång tillräckligt snabbt, kunskaperna får ligga på is då elevens sociala kompetens går före, vilket medför att många av de här eleverna förlorar tid när det gäller den kunskapsmässiga utvecklingen. Det finns en risk i att de här eleverna inte kommer igång tillräckligt snabbt: det krävs adekvata stödåtgärder omgående om de här eleverna ska kunna nå kunskapsmålen, för det är inte autonoma, självreglerande individer vi talar om utan om elever som faktiskt är i behov av hjälp och stöd för att klara skolan.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att så mycket av det som skrivs i elevplanerna är oreflekterat: lärarna beskriver saker som enligt mig inte hör hemma i ett pedagogiskt dokument, till exempel deras personliga egenskaper istället för deras kompetens.

Vem har nytta av dina resultat?

-Det tror jag att hela skolvärlden har, i synnerhet eleverna. Ytterst är det här en fråga om etik, att granska den beskrivningsmakt som lärarna sitter på när det kommer till elevplanen, för det är trots allt så att lärarna har tolkningsföreträde när det gäller hur eleverna kommer att beskrivas i den här dokumentationen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan leda till att man börjar diskutera hur den här dokumentationen skrivs, men också skolans roll som identitetsförmedlare. Det är ingen oskyldig handling att beskriva en elev i en text som kan komma att följa dem genom hela deras liv, därför måste vi bli mer medvetna om språkets betydelse. Lärarna har trots allt valmöjligheter: elever kan beskrivas på olika sätt, men jag tror att pedagogerna måste få möjlighet träna på att skriva en sådan här text. Det fanns inte en lärare i avhandlingen som inte ville elevens bästa, men jag tror att lärarna måste utbildas för att klara av den här uppgiften. Det här är trots allt inte vilken text som helst – den påverkar både elev, lärare och föräldrar – därför får den inte skrivas alltför lättvindigt.

Hedda Lovén