Att förebygga våld mot barn i hemmiljön
Idag ligger fokus på anmälan till socialtjänst eller polis när det gäller barn som far eller riskerar att fara illa.
– Lagen är viktig men det behövs både en mer nyanserad diskussion och ökad samverkan i ett tidigt skede för att fånga upp de här barnen, menar Birgitta Svensson som forskat i ämnet.
Född 1974
i Torestorp
Disputerade 2013-04-26
vid Karlstads universitet
Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: Utmaningar i ett förebyggande perspektiv
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har arbetat inom socialtjänsten och vidareutbildat mig inom folkhälsovetenskap som gett mig en bredare kunskap om barn som far illa i sin hemmiljö och betydelsen av att se hela kedjan, från insatser före anmälan till yttersta skyddsåtgärder. Idag ligger fokus på anmälan till polis och socialtjänst när det gäller de här frågorna. Vi vet väldigt lite om hur dessa barn kan fångas upp i ett tidigt skede.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö och hur vi kan identifiera hinder och möjligheter i ett förebyggande arbete. Två områden har studerats: förskolan som upptäckande och stödjande arena och våld mot barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Att det inte är rimligt att enbart fokusera på om anmälningsskyldigheten till sociala myndigheter följs eller inte. Omfattningen av förskolepersonals oro för barns hemförhållanden är betydligt större än vad socialtjänsten förmodligen har resurser till. Studien visar att endast cirka en tiondel av de barn som förskolepersonalen har bestående oro för vad gäller barnets hemförhållanden får stöd av socialtjänsten. För att kunna möta dessa barn och se till så att de får rätt stöd både i förskolan och hemma behöver arbetssättet förändras genom exempelvis ökad samverkan mellan förskola, bvc och socialtjänst samt även inkludera stöd till föräldrarna.
– När det gäller våld mot barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning visar studien att många föräldrar känner sig så pass pressade att de har tankar på att vilja slå barnet eller att de slår barnet. Samtidigt upplever de att de inte kan prata med hälso- och sjukvården om detta och de professionella tar inte heller tar upp ämnet om ökad risk för våld med föräldrarna. Här märks ett tydligt tabu, våld mot barn är helt enkelt inget man pratar om.
Vad överraskade dig?
– Jag slogs av hur lätt det var att prata med föräldrarna om tankar på att slå barnet. Det vittnar om ett stort behov av stöd hos de här föräldrarna som i dag inte upplever att de har någonstans att vända sig med de här frågorna och funderingarna. Det visar också än tydligare att diskussionen om ämnet i stort måste nyanseras och breddas för att kunna fånga upp de här barnen i ett tidigt skede.
Vilka har nytta av dina resultat?
– Avhandlingens resultat kan användas för att utveckla arbetet och samarbetet inom förskola, skola, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Susanne Sawander