”Adhd som diagnos avhumaniserar”

Det finns en form av avhumanisering och förtryck i diagnosen adhd. Det menar Mattias Nilsson Sjöberg som utifrån ett pedagogiskt-filosofiskt perspektiv kritiskt granskat diagnosen adhd och hur den påverkar vår syn på mänskligt beteende.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Förenklat kan sägas att mitt intresse för diagnosen adhd inleddes när jag på allvar ville förstå vad förkortningen adhd stod för. Detta i kombination med fördjupade studier i ämnet pedagogik, med ett särskilt intresse för den tanketradition inom pedagogisk teoribildning som i frigörande syfte inte ger upp sanningen och därmed inte slutar upp med att ställa besvärliga frågor avseende de tillstånd i världen som den allmänna opinionen anser normala. Det finns även ett personligt spår i avhandlingen som därmed delvis förklarar mitt intresse för ämnet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande berörs dialektiken mellan rättvisa och orättvisa, över- och underordning, frihet och förtryck. Samt en kritisk granskning av det vi många gånger tar för en demokratisk levnadsform men som i vissa fall bättre kan förklaras som en sken- eller rent av antidemokratisk samhällstillvaro. Avhandlingen uppmanar att fortsatt kritiskt granska antaganden om verkligheten som vi många gånger tar för givna. I mitt fall görs detta med diagnosen adhd som exempel.

– Avhandlingen tar bland annat upp och diskuterar vetenskaplig forskning som visar att diagnosen adhd inte på ett adekvat sätt förklarar det beteendekluster som ringas in av den diagnostiska beteckningen. Avhandlingen lyfter också vad många forskare liknar med en medicinsk behaviorism. Inte minst handlar avhandlingen om hur den unika individen genom diagnosen träder fram i världen som ett negativt och fragmentariskt objekt.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att diagnosen adhd, som sägs vara ett resultat av en rationell samhällsutveckling, snarare är det motsatta. Genom diagnosen reduceras förståelsen för vad det är att vara och bli till som människa, ett slags avhumanisering som tenderar att leda till en pedagogisk praktik där individer med normöverskridande beteenden bemöts på ett instrumentellt sätt. Detta bygger på ett ändligt pedagogiskt tänkande och en dominerande biopedagogik där den diagnostiserade inte tillåts namnge sig själv på ett mer sant sätt.

Hittade du något som överraskade dig?

– Jag överraskades av all den mängd kritisk forskning som på olika sätt söker visa att diagnosen adhd inte är vad den sägs vara. Samtidigt produceras en nästintill obeskrivbar mängd forskning på diagnosen som om denna vore en absolut sanning mindre möjlig att ifrågasätta utan att pekas ut som mindre vetande eller rent av odemokratisk. När denna senare forskning granskas tycks det i väldigt många fall handla om viljan att föra fram och legitimera en viss uppfostringsidé.

Vem har nytta av dina resultat?

– Den som intresserar sig för pedagogik i allmänhet och pedagogisk filosofi i synnerhet, och då särskilt i relation till normöverskridande, utmanande och svåruppfostrade beteenden. Avhandlingen kan förhoppningsvis vara till nytta för alla som tror sig veta vad adhd är, oavsett om man är mer kritiskt inställd eller ser mer positivt på diagnosen som pedagogiskt verktyg. Filosofins uppgift är att fortsätta ställa de lite besvärliga frågorna och jag hoppas därmed att avhandlingen kan bidra till att fler fortsätter att ställa frågor och kritiskt granska inte enbart en diagnos som adhd, utan särskilt den pedagogiska idétradition som diagnosen är ett symtom på.

Av Susanne Sawander