70-talet förvandlade vårdlärarutbildningen
I mitten av 1970-talet vändes alla värderingar på vårdlärarutbildningen upp och ner. En kollektiv anda och fokus på personlighetsutveckling har sedan levt kvar, samtidigt som utbildningen har blivit mer teoretisk och forskningsinriktad, enligt Eva Eliasson.
Född 1960
i Råneå
Disputerar
2009-09-11
vid Stockholms universitet
Metodik, personlighet och forskning: Kontinuitet och förändring i vårdlärarutbildarnas kunskapskultur 1958-1999
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag halkade in lite grann utifrån kan man säga, för jag är inte vårdlärare själv utan lågstadielärare. Men jag är intresserad av lärarutbildning och genusfrågor som det här handlar mycket om.
Vad handlar avhandlingen om?
– Jag har tittat på hur vårdlärarutbildningen har förändrats mellan 1958 och 1999. Vad man har tyckt är viktigt för en vårdlärare att kunna och hur man har ansett att lärande sker. Det har jag undersökt genom arkivmaterial och intervjuer med lärare från den här tidsperioden.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Jag har sett tre tydliga tidsperioder, först -58 till -74, när utbildningen var väldigt inriktad på metodiska kunskaper och där ordning och struktur var ledord. Sedan kom ett väldigt tydligt brott mot den ordningen, och mellan -75 och -78 präglades undervisningen av 70-talsandan, med fokus på kollektivt lärande, självkännedom och känslomässig utveckling. Under den tredje perioden, -79 till -99, behålls 70-tals-värdena men samtidigt kommer statliga direktiv som gör utbildningen mer forskningsinriktad. Den blir något mer teoretisk och vårdlärarutbildarnas uppgifter differentieras, men en stark vi-känsla och idéer om personlig utveckling, till exempel genom pedagogiskt drama, lever kvar. Alla som jag har intervjuat berättar om det här på ungefär samma sätt, först var det si, sen så och sen fick vi ihop det hela, något som kan betraktas som en kollektiv berättelse.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Jag kan inte sluta fascineras av det här tydliga brottet mellan -74 och -75. Man kastade allt det gamla överbord. Innan skulle man ha en strukturerad disposition för varje lektion och sen plötsligt skulle man fråga eleverna vad de ville lära sig. Det var förstås jobbigt för många men det verkar inte ha funnits så mycket öppet motstånd. Tidsandan var sådan, och det var nog svårt att säga emot den som vill tro på människan som ansvarstagande individ.
Hur kunde den här förändringen gå så snabbt?
– Dels började några nya lärare vid utbildningen men det är inte hela förklaringen. Både de äldre lärarna och direktiven uppifrån blev påverkade av samhällsandan som rådde då.
Vem har nytta av dina resultat?
– Dels skulle jag tycka att det var intressant om jag var vårdlärare, att förstå mer om de värderingar som ligger bakom dagens utbildning. Det finns väldigt lite skrivet om yrkets ursprung. Sen tror jag att en hel del kan gälla för lärarutbildningen generellt. Jag som läste till lågstadielärare på 80-talet kan känna igen mycket.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Jag tror det är viktigt att fundera på varför man gör olika saker i lärarutbildningen och vilka idéer som ligger bakom. Jag upplever att vissa av 60-talets idéer har kommit tillbaka nu, med preciserade kursplaner och betygskriterier, även om mycket också skiljer sig åt.