”Vi började se barnen och deras samspel på ett nytt sätt”: Utveckling av samspelsdimensionen i förskolan med hjälp av Pedagogisk processreflektion

Abstrakt

I föreliggande avhandling har jag använt en modell för professionsutveckling som jag benämnt Pedagogisk processreflektion PPR och med hjälp av denna modell arbetat med och studerat förändringsprocesser när det gäller socialt samspel i förskolan. Dessa innefattar socialt samspel mellan förskollärare och barn, samt lek och samspelprocesser mellan barnen. Det första kapitlet inleds med en redogörelse för en observation av en lek och samspelsepisod för att presentera innebörden i begreppet förskolans samspelsdimension. Därefter beskrivs kort om utvecklingen av modellen PPR, som har sitt ursprung i mina erfarenheter som praktiker i förskolan. Jag ger också en översiktlig redogörelse för forskningsläget inom de områden som är relevanta för studien och presenterar min egen position inom detta fält. Det övergripande syftet, när jag för många år sedan inledde PPR-studierna, var att utveckla en bättre förståelse för vad som sker i samspelprocesser mellan vuxna och barn och vilka olika förutsättningar som kan råda för barnens lek och samspel inom förskolearenan. Det specifika syftet med föreliggande avhandling är att undersöka hur praktiker genom att använda PPR kan utveckla sin medvetenhet om samspelsdimensionen mellan praktiker och barn och mellan barnen för att kunna skapa en hälsofrämjande och inkluderande erfarenhet för alla barn och speciellt för barn i lek- och samspelssvårigheter. De frågor jag sökt besvara är följande: Kan PPR stärka förskolepersonalens möjligheter att utveckla sin professionalitet och i så fall hur? Ä r det möjligt med stöd av PPR att förbättra lek- och samspelsklimatet i en förskolemiljö och i så fall hur? På vilket sätt kan PPR bidra till att barns psykosociala hälsa främjas i förskolan? I det andra kapitlet positionerar jag min studie med stöd av en forskningsöversikt som behandlar olika områden av betydelse såsom; förskolans roll i förebyggandet av psykisk ohälsa samt social och utbildningsmässig utslagning, samspel i förskolan, behovet av en resilient förskolemilljö, samspelskvalitet och professionsutveckling, samt slutsatser utifrån forskningsöversikten. Det tredje kapitlet innehåller den teoretiska grunden. Den består av en kombination av olika teoretiska utgångspunkter; a ett relationellt och kontextuellt synsätt på barns utveckling, b reflekterande empirisk forskning, c ett hermeneutiskt perspektiv, d ett sociokulturellt perspektiv och en tolkande ansats, e verksamhetsteori och f objektrelationsteori. Kapitel fyra fokuserar på studiens metodologi som bygger på verksamhetsteori och Yrjö Engeströms utvecklande arbetsforskning och specifikt en mer utvecklad form av lärandeaktivitet som jag benämnt Pedagogisk processreflektion. Det är en modell för professionsutveckling som skapades i samband med de inledande studierna Bygdeson-Larsson 2005 a, b, 2006 . PPR bygger på praktikernas observationer av lek- och samspelsprocessen och praktikernas återberättade erfarenheter av samspel med barn. Modellen bygger på en pendling mellan PPR-samtal och förskolans praktik. I samtalen används observationer och återberättade episoder av samspel som en återspegling från praktiken och denna spegling kombineras med en teoretiskt baserad vision. På så vis möjliggörs kreativa språng i lärandet. Kapitel fem belyser resultaten av studien. Resultaten presenteras i en berättande form och visar hur praktikers sätt att arbeta med barn i lek – och samspelssvårigheter kunde förändras och bli mer konstruktivt, samt hur barnen fick bättre möjligheter att bli inkluderade på ett positivt sätt. Praktikerna utvecklade en ökad förmåga att inte låta sig dras in i negativa samspelsmönster. Processerna i lek- och samspelsituationerna förändrades till det bättre för barnen i lek- och samspelssvårigheter, men även för övriga barn och hela klimatet i förskolan föreföll utvecklas i positiv riktning och blev mer inkluderande. I sista kapitlet summerar jag erfarenheterna av att använda PPR-modellen i förskolans praktik och diskuterar resultaten. Resultaten visar att det är möjligt för praktikerna i förskolan att med hjälp av PPR förändra uppmärksamhetsfokus och sättet att tolka vad som händer i samspelet med barnen och i barnens inbördes lek och samspel. Förändringen av uppmärksamhetsfokus och tolkning leder till ett förhållningssätt som är mer medvetet om de olika barnens perspektiv och intentioner i samspelssituationerna, det vill säga ett mer inlevelsefullt pedagogiskt förhållningssätt. Förskolemiljöerna i de exempel som presenteras blev mer resilenta, dvs. mer motståndskraftiga mot mindre väl fungerande samspelsmönster. Berättelserna visar hur barn i destruktiva samspelsmönster och med stora problem att delta på ett konstruktivt sätt i lek och samspel, med stöd från förskolepraktikernas nya och mer inlevelsefulla förhållningssätt, fick hjälp att bryta negativa mönster och bli förmögna att delta och bli inkluderade på ett positivt sätt i lek -och samspelsprocessen.

En viktig nyckel till att förstå denna förändring är en ökad intersubjektivitet i samspelet mellan praktiker och barn. Den dynamiska processen mellan barnet och dess förskolemiljö förändrades till det bättre genom flera samtidiga förändringar i verksamhetssystemet. Ett förändrat sätt att förstå vad verksamheten syftar till eller meningen med verksamheten kunde skapas med hjälp av gemensam reflektion av specifika samspelssituationer och användning av nya teoretiska perspektiv. Det nya sättet att uppfatta meningen med verksamheten, objektet för verksamheten, det vill säga innebörden i vuxen-barn samspelet skapade också förändring i andra delar av verksamhetssystemet, t.ex. underliggande regler och arbetsdelning. De tidigare reglerna att fokusera på yttre beteende, förändrades när förskolepraktikerna började se bakom det yttre beteendet, genom att använda ett mer medvetet och inlevelsefullt förhållningssätt. Arbetsdelningen förändrades samtidigt med det nya mer intersubjektiva arbetssättet. I det mer utvecklade verksamhetssystemet betonades kontinuitet och närvaro i kontakten med det individuella barnet. För att klara av detta förändrades samordningen av arbetet inom teamet . Gemensamma tankar och reflektioner bakom utförandet av arbetsuppgiften blev nödvändiga för att klara av denna mer komplexa samordning av arbetsuppgiften inom arbetslaget. Barnen och deras lek och samspelprocesser framträdde på ett nytt och tydligare sätt, när en förändring åstadkoms i verksamhetssystemet.Praktikernas kompetens eller professionalitet när det gäller samspelsdimensionen förbättrades och individuella barn i lek- och samspelsvårigheter fick nya och bättre förutsättningar att bli inkluderade i positiva och utvecklande lek- och samspelsprocesser. Förskolan förändrades och blev en resilient miljö för barn i lek- och samspelssvårigheter. När fler barn fick bättre stöd för att klara av motgångar och frustation i lek- och samspelsprocesser förändras hela samspelsklimatet till det bättre. Förändringen gällde förskolepraktikernas medvetenhet i sina val av förhållningssätt i sitt samspel med barnen och detta resulterade i flera samtidiga förändringar till det bättre både i verksamhetssystemet och i samspelsprocesserna.

Resultaten av denna studie ger en ökad förståelse för komplexiteten i förskolesystemet och behovet av nya redskap för att kunna uppfatta och tolka samspelsprocesser. Barns svårigheter i lek- och samspel måste ses i de sammanhang där det uppträder i ett situerat verksamhetssystem med sin specifika dynamik. Denna studie implicerar att förskolepraktikerna genom undersökning och reflektion av samspelprocesser i förskolan kan förändra situationen för barn i lek- och samspelsvårigheter, utan att i första hand anlägga ett kategoriserande eller diagnostiskt perspektiv på individuella barn. Denna studie har också implikationer för professionsutveckling, forskarpraktikersamverkan och hälsokonsultativa insatser när det gäller barn på förskolearenan. Alla dessa insatser behöver ta dynamiken i verksamhetssystemet med i beräkningen.

Abstract in English