Tying the knot between faculty development and educational change in clinical settings

Abstrakt

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING

Läkarstudenter, sjuksköterskestudenter och andra studenter inom hälso- och sjukvårdsyrken tillbringar en stor del av sin utbildning i kliniska miljöer såsom sjukhus och vårdcentraler. Genom att delta i det dagliga arbetet utvecklar de färdigheter och kompetenser som är viktiga för deras framtida arbete. Lärandet i dessa miljöer är starkt beroende av den handledning och undervisning som tillhandahålls av läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Dessa personer är dock inte primärt lärare, utan vårdgivare, och de saknar både de förberedelser och den kunskap som krävs för deras undervisningsansvar. Dessutom upplever många att det fattas tid för att erbjuda bra undervisning, och sjukvården står inför stora förändringar. Intensiteten i kliniskt arbete ökar, liksom kraven på produktivitet. Patienter ökar i antal och befolkningen blir äldre med förändrade vårdbehov, medan sjukvården redan är underbemannad. Vården blir mer och mer fragmenterad, och det finns fler specialiteter. Patientsäkerhet och vårdkvalitet prioriteras högt, vilket gör det svårt att aktivt involvera studenter i vården av patienter. Samtidigt ökar antalet studenter, vilket innebär att sjukvårdspersonal som redan är hårt belastad får i uppdrag att undervisa fler studenter. Sammanlagt riskerar dessa förändringar att sänka kvaliteten av den kliniska utbildningen. För att bemöta dessa utmaningar och stötta sjukvårdspersonal som undervisar erbjuder universitet runt om i världen workshops, kurser och program, ofta kallat fakultetsutveckling, kompetensutveckling eller pedagogisk utveckling. Dessa aktiviteter syftar till att stödja personal i deras roller som lärare och handledare, alltså träna dem i att utbilda, och genom detta kunna bidra till att förbättra kvaliteten på den kliniska utbildningen av studenter i sjukvårdsyrken. Forskning visar att sådana aktiviteter ofta uppskattas, och att deltagare rapporterar att de får nya färdigheter och kunskaper, men vi vet inte om deltagarna kan omvandla sina nya kunskaper i praktiken, eller om och hur dessa aktiviteter bidrar till faktisk förändring i praktiken. En djupare förståelse för dessa processer behövs för att kunna förbättra framtida utvecklingsaktiviteter och se till att de framgångsrikt kan bidra till att utveckla utbildningen av framtida vårdpersonal. Denna avhandling undersökte pedagogisk utveckling och förändringsarbete i kliniska miljöer genom fyra studier. Studie I utforskade kliniska lärares engagemang i pedagogisk utveckling och hur detta påverkas av deras kliniska arbetsplatser. Studie II samlade in data från två olika universitet i Sverige och Sydafrika och undersökte kliniska lärares erfarenheter av att arbeta med förändringar rörande utbildning på sina arbetsplatser. Studie III tog avstamp i ett pedagogiskt utvecklingsprogram där deltagarna arbetade projekt-baserat och utvecklade pedagogiska verktyg, och undersökte sedan hur dessa verktyg implementerades i praktiken. Studie IV undersökte vilka aspekter av ett pedagogiskt utvecklingsprogram som hade stöttat de kliniska lärarna i deras förändringsarbete. Resultaten tyder på att kliniska lärare upplever svårigheter med att engagera sig i pedagogisk utveckling och genomföra förändringar som rör undervisning, eftersom undervisning har låg prioritet inom kliniska miljöer. Resultaten tyder också på att det som deltagare lär sig på utvecklingsaktiviteter inte direkt eller enkelt kan implementeras i praktiken, utan att detta måste anpassas till den specifika arbetsplatsen genom processer som involverar samarbete mellan kliniska lärare och deras arbetskamrater. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att nuvarande metoder för pedagogisk utveckling kan behöva utvecklas för att bättre kunna bidra med förändring i praktiken. Förslag för framtida aktiviteter inkluderar att fokusera på team av kliniska lärare snarare än på individer, att erbjuda longitudinella program i stället för korta seminarier eller engångsworkshops, att erbjuda deltagare stöd och vägledning i hur man arbetar med förändringar, och att designa aktiviteter där deltagare kan arbeta med projekt som styrs av deras egna prioriteringar och behov, snarare än ett ’one-size-fits-all’ tillvägagångssätt. Dessa rekommendationer kan förhoppningsvis bidra till att pedagogisk utveckling kan uppnå målet om att förbättra den kliniska undervisningen av framtida vårdpersonal.

Tying the knot between faculty development and educational change in clinical settings

Clinical workplaces offer important learning experiences for the next generation of health professionals, and clinicians serving as supervisors and educators are a critical determinant of the quality of learning in these settings. However, many clinicians are unprepared for their educational roles, and the complexity and changing nature of health care present substantial challenges that threaten the quality of clinical education. As a way to address these issues, there has been increasing provision of faculty development targeting teaching clinicians. While such initiatives are often appreciated, there are questions regarding their impact on teaching practices and the inadequacy of current research approaches in addressing how faculty development may contribute to change in practice. Yet, such understandings are crucial for faculty development to enhance the quality of teaching.

The overall aim of this thesis was to explore faculty development and educational change in clinical settings. Employing a socio-cultural perspective, it breaks from traditional notions of linear knowledge transfer. Specifically, activity theory was applied to emphasise individuals as acting within social and cultural systems, and four qualitative studies were conducted. Study I explored how clinical educators’ engagement in faculty development was affected by the systems they act within. Study II explored experiences of working with educational change in clinical workplaces from the perspective of clinical educators from two different countries. Study III explored how clinical educators integrated educational innovations developed in a faculty development programme into their clinical workplaces. Lastly, Study IV identified aspects of a faculty development programme that supported participants in working with educational change in practice.

The findings suggest that the tensions between education, research and patient care in clinical settings – where the activity of education is less valued – limit clinical educators’ opportunities for faculty development and educational change. The findings further emphasise educational change as dynamic and collaborative processes that are heavily influenced by workplace context, and thus alludes to the limitations of the concept of knowledge transfer. In contrast, collaborative knotworking is suggested to more rightfully conceptualise how faculty development can contribute to educational change in clinical settings.

Taken together, the findings contribute to the understanding of educational change as dynamic, interactive and influenced by the context in which it unfolds. This has implications for how to design faculty development activities that support participants in working with change in practice, thus moving towards tying the knot between faculty development and educational change in clinical settings.