Studies in Swedish Sign Language: Reference, Real Space Blending, and Interpretation

Abstrakt

Avhandlingen består av fyra separata studier av samma material, en tiominuters monolog på svenskt teckenspråk. I den första delstudien beskrivs form, betydelse och användning hos tecknet pek-c, en pekning mot den tecknandes bröst som traditionellt beskrivits som ett första person pronomen motsvarande svenskans jag. I studien visas att denna pekning mot bröstet inte bara används med specifik referens till den tecknande själv eller till en citerad person, utan också används med icke-specifik referens motsvarande svenskans man. Tvärtemot vad som tidigare rapporterats används pek-c inte bara för rapporterat tal (även kallat konstruerad dialog), utan också för så kallat rapporterat agerande (även kallat konstruerat agerande). Analysen visar också att tecknet pek-c har två olika former, som i studien betecknas reducerad pek-c och distinkt pek-c, och att dessa verkar användas i olika sammanhang. Delstudie två beskriver hur den tecknandes icke-dominanta hand används när den inte deltar i produktionen av ett tvåhandstecken. Dvs. här beskrivs vad personen som tecknar gör med sin andra hand när hon utför ett enhandstecken med den dominanta handen. Den andra (icke-dominanta) handen är då i princip ledig, men visar sig vara mycket aktiv. I delstudien föreslås ett kontinuum för dessa aktiviteter, som börjar med olika vilolägen där den icke-dominanta handen inte bidrar till textinnehållet. Härnäst kommer aktiviteter som exempelvis spegling av vad den dominanta handen gör, och dubblering. Slutligen kommer tillfällen där den icke-dominanta handen används för att producera enhandstecken, och den dominanta handen istället intar ett viloläge. Flera av de aktiviteter med den icke-dominanta handen som beskrivs, inklusive fyra sorters så kallade bojar, hjälper till att strukturera texten genom att indikera det aktuella ämnet. I delstudie tre används Mental Space Theory och Conceptual Blending Theory för att beskriva hur teckenrummet framför den tecknande används för referens. Det visar sig finnas en koppling mellan textens innehåll och mot vilket område i teckenrummet så kallat meningsfullt riktade tecken riktas. Det finns också en koppling mellan dessa riktningar och vilken typ av Real Space blend som den tecknade använder: token blend eller surrogate blend. I praktiken innebär detta att den tecknande använder två förhållandevis olikartade sätt att teckna beroende på innehållet i det hon berättar. Delstudie fyra beskriver tre segment ur monologen mer detaljerat med avseende på så kallad Real Space blend-struktur. En första analys av åtta simultantolkningar av dessa segment till talad svenska görs också, med fokus på huruvida förvalda innehållsenheter (diskursentiteter och relationer) finns med i tolkarnas återgivande av segmenten på talad svenska eller inte. Analysen visar att Real Space blend-struktur kan användas som ett sätt att mäta hur komplicerade teckenspråkstexten är. Ju mer komplicerat ett segment är med detta mått mätt, ju större problem har tolkarna att återge alla innehållsentiteter i det när de simultantolkar till svenska.

Studies in Swedish Sign Language: Reference, Real Space Blending, and Interpretation

This thesis comprises four separate studies of the same material: a ten-minute Swedish Sign Language monologue. Study I describes the form, meaning, and use of the sign INDEX-c, a pointing toward the chest traditionally described as a first person pronoun. It is argued that INDEX-c is used not only with specific reference to the signer or a quoted signer, but also with non-specific reference. Contrary to what has been reported, INDEX-c is used not only for constructed dialogue, but also in constructed action. The analysis reveals two separate forms, as well, labeled as reduced INDEX-c and distinct INDEX-c, respectively. Study II describes the activities of the non-dominant hand when it is not part of a two-handed sign. A continuum is suggested, moving from different rest positions that do not contribute to the discourse content, via mirroring of the dominant hand, for example, to instances where the non-dominant hand produces signs of its own while the dominant hand remains inactive, i.e. dominance reversal. Several of the activities of the non-dominant hand, including the four types of buoys that are described, help structure the discourse by indicating the current topic. Study III uses Mental Space Theory and Conceptual Blending Theory to describe the use of signing space for reference. A correlation is shown between discourse content and the area in the signing space toward which signs are meaningfully directed, and also between these directions and which types of Real Space blends the signer mainly uses: token blends or surrogate blends. Finally Study IV looks in more detail at three segments of the discourse and their Real Space blend structure. An initial analysis of eight interpretations into spoken Swedish is also conducted, focusing on whether preselected content units (discourse entities and relations) are identified. A large number of Real Space blends and blended entities are argued to result in less successful renditions measured in terms of preselected content units.