Sport as a Means of Responding to Social Problems: Rationales of Government, Welfare and Social Change

Idrott som en lösning på sociala problem : Rationaliteter av styrning, välfärd och social förändring

De senaste åren har idrott alltmer kommit att betraktas som ett socialpolitiskt verktyg med förväntningar om att åstadkomma social förändring och bidra till att lösa sociala problem. I den här avhandlingen undersöks hur den sociala förändringens rationalitet formas i relation till idén om ’idrott som en lösning på sociala problem’. Detta görs genom fyra frågeställningar: (1) Hur har idrott blivit möjligt att betrakta som en lösning på sociala problem? (2) Hur förmodas idrott i praktiken fungera som en lösning på sociala problem? (3) Hur representeras sociala problem när idrott lyfts fram som en lösning? (4) Vilken typ av uppförande, subjektivitet och medborgerliga färdigheter fostras genom att använda idrott som en lösning på social problem? Särskilt fokuseras på styrning av individers uppförande, skapande av gemenskap och sammanhållning samt gränsskapande kring vilka domäner som kan utsättas för förändring. Undersökningarna relateras till mer övergripande förändringar i den svenska välfärdsstatens styrningsrationalitet. Två empiriska material har undersökts: dels den vetenskapliga diskursen, dels olika företrädares beskrivningar av en idrottsbaserad välfärdsintervention för unga i risk för problem och exkludering, en verksamhet som sker i samverkan mellan en social entreprenör, kommun och föreningsliv. Avhandlingen pekar på vikten av teoretiskt driven forskning med konstruktionistiska perspektiv relaterade till välfärdsstatens och socialpolitikens förändring. I den vetenskapliga diskursen lyfts social förändring fram med avseende på individuell förändring genom tillägnande av färdigheter som antas kunna användas även i andra sociala sammanhang. Denna förståelse iscensätter de adresserade problemen som individuella problem. I idrottsledarnas beskrivningar av den sociala interventionen kan ungdomar motiveras individuellt, bygga självförtroende och självkänsla, genom att identifiera sig med positiva förebilder och ledare. Detta blir viktigt för att kunna ”välja rätt väg i livet”. Genom att framställa problem som risker blir de möjliga för individen att undvika. Detta positionerar ungdomarna som själva ansvariga för sin välfärd och inkludering. I politikernas beskrivningar lyfts idrotten fram som ett sätt att skapa gemenskap och sammanhållning som ett svar på spänningar och oro. Genom idrotten (och den sociala entreprenören) kan man mobilisera civilsamhällets föreningsliv vilket associeras med frivillighet, autentiskt ledarskap samt personliga och moraliska band baserade på gemensam identitet. Därmed kan ansvaret för att hantera sociala problem spridas mellan olika aktörer, något som även kan bidra till informalisering och de-professionalisering av det sociala arbetet. Sammanfattningsvis kan idrott konceptualiseras som en lösning på sociala problem därför att dess praktiker associeras med individuell aktivering samt med ett aktivt civilsamhälle som bygger på moralisk fostran och gemenskap. Den sociala förändringens teknologier och rationalitet pekar ut ‘självet’, ‘gemenskapen’ och ‘platsen’ som de domäner där förändring bedöms vara möjlig. Den sociala förändringens rationalitet bygger på aktivering och ansvarsgörande av ‘självet’ och ‘gemenskapen’. Styrningsrationaliteten bygger på en långtgående kritik av välfärdsstatens sätt att styra där samhället i sin helhet betraktas som målpunkt. Genom sådan diskurs skyms mer genomgående samhällsförändringar. Avhandlingen utforskar empiriskt och illustrerar hur en rad tendenser och mutationer i välfärdsstatens styrningsrationalitet och i det sociala arbetet kommer till uttryck genom ‘idrott som en lösning på sociala problem’.

Sport as a Means of Responding to Social Problems: Rationales of Government, Welfare and Social Change