Skolmatematisk praktik i förändring – en fallstudie

Skolmatematisk praktik i förändring – en fallstudie

Den finländska grundläggande utbildningen har ett gott rykte i världen, delvis tack vare elevernas förhållandevis goda matematikprestationer i internationella komparativa studier. Ändå visar tidigare forskning att finländska högstadieelever uttrycker en mer problematisk relation till skolmatematiskt arbete än motsvarande ungdomar i ett flertal andra länder. Med denna avhandling ökas förståelsen för sådana fenomen som kan bidra till att även prestationsmässigt framgångsrika elever riskerar utveckla negativa förhållningssätt till skolmatematik, främst under sin högstadietid. Ytterligare ökas förståelsen för skolmatematisk praktik i förändring genom tolkningar av elevers och lärares skolmatematiska erfarenheter inom ramen för en aktionsforskningsprocess. Forskningen som presenteras i avhandlingen och dess fyra artiklar är en fallstudie med emergent design. I sin helhet finns fallstudien inom det kvalitativa/tolkande forskningsparadigmet och dess teoretiska hemvist är det sociokulturella perspektivet. Skolmatematisk praktik och det skolmatematiska arbetets (upplevda) handlingsmönster samt elevers tillhörighet är centrala begrepp i studien. I avhandlingen dras slutsatser i relation till de övergripande frågorna:
– Vad konstituerar skolmatematisk praktik i förändring i elevers och lärares berättelser?
– Vilka är elevers upplevelser av deltagande i skolmatematiskt arbete?

Fallstudien inleddes i samband med reformprojektet ”Processer och utvärdering i matematikundervisningen”, som samtidigt utgör fallstudiens kontext. Reformprojektet hade en teoretisk förankring i konstruktivism, lärares förändringsarbete genom aktionsforskning och de finländska nationella läroplansreformerna 1985 och 1994. Riktlinjerna i läroplanen 1994 innebar bland annat att elevers aktiva matematiska tänkande och behovet av att förnya det skolmatematiska arbetets metoder kom i förgrunden för matematiklärares förändringsarbete på skolnivå. Under tre år (1994–1997) gestaltades reformprojektet som en aktionsforskningsprocess. Projektlärarna ställde sig den grundläggande frågan hur de skulle kunna få elever i högstadiet att verkligen vilja lära sig matematik. Väsentliga metoder i förändringsarbetet var bland annat elevförklaringar, problemlösning, projektarbete och en förnyad bedömningspraxis. Jag deltog i reformprojektet i en dubbelroll som fallstudieforskare och medlem i aktionsforskningsgruppen.

Under fallstudien var insamling, analys och tolkning av forskningsmaterial en iterativt framväxande process. I forskningen använde jag främst följande metoder: lärarintervjuer och klassrumsobservationer som genomfördes i början av reformprojektet, upprepade intervjuer med elever under reformprojektet samt retrospektiva samtal med tre av dem (fokuselever), Joakim, Kristina och Nette, ungefär tio år efter reformprojektets slut. Mötesprotokoll och andra artefakter från aktionsforskningsprocessen har även använts. Avhandlingens slutsatser är huvudsakligen baserade på fokuselevernas och projektlärares berättelser i intervjuer och samtal samt på de insikter jag fick som observatör och medlem i aktionsforskningsprocessen.

I fallstudiens analyser har ett flertal olika tillvägagångssätt tillämpats. Utgående från lärarintervjuerna konstruerade jag fyra grundade teman som visar hur lärarna upplevde reformprojektet samt de två djupmetaforerna transport–spår och saker–behållare som i fallstudien utgör ett fönster till skolmatematiskt arbete ur projektlärarnas synvinkel. Särskilt baserade jag konstruktionen på den stora mängd metaforiska uttryck lärarna använde och som jämförde skolmatematiskt arbete med en transport där matematisk kunskap överförs från läraren till eleven och där elever flyttas från en kunskapsnivå till en annan genom undervisning. Lärarna beskrev till exempel hur de inom det skolmatematiska arbetet valde olika slags tillvägagångssätt för att ”styra”, ”lyfta” eller ”dra” elever och på så sätt hjälpa eleverna ”fylla på” kunskap i form av matematiska ”verktyg” och ”idéer”.

Analysen av elevintervjuer gjordes i flera faser. Under aktionsforskningsprocessen använde jag meningskategoriserande och meningskoncentrerande tillvägagångssätt i syfte att föra in förståelse för reformprojektets metoder ur elevers synvinkel i processen. I det fortsatta analysarbetet använde jag en induktiv ansats för att notera väsentliga budskap i elevers berättelser och övergick sedan till att betrakta varje intervjusamtal med en (fokus)elev som en helhet vid tolkningen av denna elevs upplevda skolmatematiska praktik.

Fallstudien visar att trots att reformprojektet stödde implementeringen av speciella nya tillvägagångssätt i högstadiets matematikundervisning, bibehölls sedvänjor i det skolmatematiska arbetet som förmodligen bidrog till att de prestationsmässigt framgångsrika fokuseleverna Kristina och Nette utvecklade negativa förhållningssätt till skolmatematiskt arbete. Kristina tyckte om matematik, men kom med tiden till insikt om att ämnet inte var något för henne. Nette, som till en början såg positivt på matematiken, blev alltmer avståndstagande och konstaterade som vuxen att hon saknar ”mattehuvud”.

Under aktionsforskningsprocessen gestaltades det skolmatematiska arbetets handlingsmönster på ett likartat sätt i elevernas berättelser och även i lärarnas berättelser. Berättelserna påvisade handlingsmönstrets stabilitet som ett slags skolmatematikens kulturella manus och inom ramen för en uppgiftsdiskurs. Inom uppgiftsdiskursen bildades det skolmatematiska arbetets handlingsmönster av en linjär steg–för–stegprocess med räckor av typexempel och bokuppgifter med fixerade svar. Läroboken, läroboksuppgifterna och läraren tillskrevs av studiens lärare och elever en kunskapsauktoritet som varken lärare eller elever ifrågasatte. Lektionsaktiviteterna i reformprojektets klassrum fortsatte att följa ett handlingsmönster med genomgång och individuellt arbete. Det skolmatematiska arbetets individualistiska drag visade sig i alla elevberättelser. Med undantag för den bedömande funktionen förblev reformprojektets tillvägagångssätt i marginalen. Eleverna upplevde att dessa inte hade samma giltighet inom det skolmatematiska arbetet som matematiklektionens återkommande aktiviteter. Elevernas berättelser visade också att vissa prestationer inte betraktades som legitima, såsom att famla, att svara fel, att misstolka eller att göra utvidgade tolkningar av matematiken i relation till matematikbokens uppgifter. Berättelserna illustrerade samtidigt begränsningen i begreppet didaktiskt kontrakt. I de situationer som beskrivs av eleverna i denna fallstudie fanns inte nödvändigtvis en sådan ömsesidighet i lärares och elevers föreställningar som begreppet didaktiskt kontrakt utgår ifrån.

Den här fallstudien visar att individuellt ansvar samt tillhörighet i gemenskaper där legitimt kunnande underhandlas tillsammans med läraren är viktigt, men inte tillräckligt, för elevers upplevelser av framgång. Fallstudien betonar, i likhet med annan forskning, att matematiska gemenskaper borde etableras i klassrummet med sedvänjorna att undersöka matematikinnehållet ur olika perspektiv och att ta den andras perspektiv genom respektfullt ömsesidigt lyssnande. Sådana gemenskaper upplevs som inkluderande av dess deltagare, såväl elever som lärare.