Självskadebeteende bland ungdomar: resultat från tvärsnitts- och longitudinella studier i svenska skolor

Självskadebeteende bland ungdomar: resultat från tvärsnitts- och longitudinella studier i svenska skolor

Självskadebeteende bland ungdomar (exempelvis när någon skär, bränner eller slår sig själva, eller avsiktligt åsamkar sig direkta skador på något annat sätt) har uppmärksammats som ett växande problem under de senaste årtiondena. Kunskap om omfattningen och arten av detta problem bland svenska ungdomar har dock varit tämligen begränsad. Föreliggande avhandling avser bidra med kunskap inom detta område, med fokus på självskadebeteende bland skolungdomar. Syftet med arbetet var dels att beskriva självskadebeteende bland ungdomar, dels att undersöka beteendets samband med andra svårigheter som ungdomar kan uppleva, och slutligen att utforska möjligheten att bemöta självskadebeteende i ett skolsammanhang.

I Studie 1 besvarade 202 ungdomar (14 år gamla) en kortare version av ett instrument utformat för att mäta självskadebeteende (Deliberate Self-Harm Inventory; DSHI) vid två tillfällen. Instrumentets psykometriska egenskaper och praktiska lämplighet för sammanhanget undersöktes. Vid de två mättillfällena angav 36.5 % respektive 40.2 % av ungdomarna att de någon gång avsiktligt skadat sig själva. I studien framkom också ett samband mellan självskadebeteende och andra typer av problem, inklusive externaliserande och internaliserande symptom, dysfunktionella strategier för att reglera känslor (i from av ruminerande/ältandebeteenden) och en relativ avsaknad av positiva relationer till föräldrar. Dessa två sista faktorer framstod som särskilt viktiga då de predicerade självskadebeteende oberoende av andra symptom. För flickor framkom också ett samband mellan självskadebeteende och symptom på ätstörning samt negativ kroppsuppfattning. I studie 2 undersöktes en andra, större och mer representativ grupp av ungdomar kring sitt självskadebeteende. Ett syfte med denna studie var att förstå den stora variation i självskadebeteendets allvarlighetsgrad som kan observeras hos olika individer. Genom statistiska metoder identifierades därför undergrupper av ungdomar med olika mönster av självskadebeteenden i denna studie.

Sammantaget fick 1052 ungdomar (13-15 år gamla) besvara ett frågeformulär vid två olika tillfällen (med ett års mellanrum). Resultat liknande dem i studie 1 framkom då 41.5 % respektive 42.9 % i gruppen angav att de någon gång skadats sig själva vid de två mättillfällena. Åtta olika undergrupper av ungdomar identifierades. Det visade sig att merparten av ungdomarna som rapporterade självskadebeteende tillhörde undergrupper som kännetecknades av bara rapportera få självskadetillfällen och som inte urskilde sig nämnvärt från ungdomar som inte självskadat vad gäller förekomsten av andra problem. En minoritet av ungdomarna uppvisade dock självskadebeteenden i kombination med andra problem som kunde sägas klart utgöra ett allvarligt problem för individernas välbefinnande. Självskadebeteende bland ungdomar tycktes alltså ha olika kliniska och utvecklingsmässiga implikationer för olika individer. I studie 3 intervjuades ungdomar för att ge en mer utförlig bild av deras självskadebeteende. Studien syftade till att använda intervjuer med elever i skolan för att samla viktig information om individers självskadebeteende som kunde komplettera informationen från frågeformulären. En förhoppning var att intervjun också kunde utgöra ett tillfälle för intervjuaren att förmedla förståelse och stöd kring individens livssituation. Ungdomar var i allmänhet villiga att delta i en sådan intervju och rapporterade att de upplevde det som positivt att prata om sin situation med en vuxen. Nyttan av intervjuer som informationskälla kring ungdomars självskadebeteende varierade dock. Bara i ungefär 1 av 5 fall då ungdomar intervjuades framkom att de var aktivt självskadande, trots att personen rapporterat detta i ett frågeformulär. Flera uppgav dock att de tidigare självskadat men numera slutat med detta och i ungefär hälften av intervjuerna delgav de intervjuade ingen information alls om självskadebeteende.

I de fall där ungdomar delade med sig av information kring sitt självskadebeteende som medgav att en bedömning av problemets svårighetsgrad kunde göras bedömdes beteendet som allvarligt hos ungefär 1 av 4 ungdomar. Sammantaget visar studierna i avhandlingen att en stor andel av svenska skolungdomar rapporterar att de någon gång avsiktligt skadat sig själva. Studierna visar att självskadebeteende bland ungdomar är tydligt relaterat till andra samtidiga problem, dock är det bara en mindre del av alla personer med självskadebeteende där detta verkar utgöra ett allvarligt problem. Implikationerna av beteendet och olika personers behov av stöd och hjälp varierar istället i hög grad för olika personer med självskadebeteende. Mot bakgrund av den relativt stora utbredningen av självskadebeteende bland skolungdomar kan det vara till nytta att utveckla skolbaserade metoder för att bemöta detta beteende. Intervjuer med ungdomar kan i vissa fall vara ett bra sätt att närma sig självskadebeteende och att förmedla stöd och omtanke. Sådana metoder behöver dock utvecklats ytterligare för att bli tillräckligt tilltalande för självskadande ungdomar.

Characteristics of Self-Injury in Young Adolescents: Findings from Cross-Sectional and Longitudinal Studies in Swedish Schools