Self-Regulation in Childhood: Developmental Mechanisms and Relations to ADHD Symptoms

Abstrakt

Självreglering handlar om förmågan till målinriktat beteende och är till hjälp för individen både i vardagslivet och vad gäller att nå långsiktiga mål. Självreglering utvecklas genom att enkla funktioner hos det lilla barnet (som till exempel förmågan att hålla kvar uppmärksamheten eller hålla tillbaka impulsen att röra något) över tid fogas samman till mer komplexa förmågor. Det kallas för en hierarkisk utveckling. ADHD är en komplex funktionsnedsättning som oftast debuterar i barndomen. ADHD kännetecknas av svårigheter att bibehålla uppmärksamheten, hög grad av impulsivitet och hyperaktivitet samt en generellt nedsatt förmåga till självreglering. Ungefär 50 % av barn med ADHD uppvisar också tecken på trots eller uppförandestörningar. De senaste årtiondena har det skett ett skifte, där man gått från enkla förklaringsmodeller till mer komplexa, som betonar att flera faktorer påverkar utvecklingen, så kallade multipla vägar till ADHD. Dessutom pågår forskning om tidiga tecken på ADHD, vilket kan öka vår förståelse för hur tillståndet utvecklas, leda till tidig upptäckt, tidiga interventioner och kanske också till att vi på sikt kan hindra tillståndet från att utvecklas fullt ut. Kognitiv reglering (t ex arbetsminne och impulskontroll), olika aspekter av temperament (negativ affekt, extraversion och reglering) och föräldraskap är tre områden som verkar vara viktiga för självregleringsförmågan generellt, men också specifikt för utvecklingen av ADHD symtom. Min avhandling tar avstamp i dessa tre områden och är baserad på teorierna om hierarkisk utveckling av självreglering och multipla vägar till ADHD. Syftet har varit att kartlägga utvecklingen av självreglering med ett särskilt fokus på ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet. Jag har genomfört fyra studier, baserade på tre grupper av barn i åldrarna 10 månader till 12 år. Tre studier är genomförda på typiskt utvecklade barn och i en studie har 40 % av barnen en ADHD diagnos.

I Studie 1 fann vi att tidig förmåga till uppmärksamhet predicerade senare kognitiv självreglering, vilket ger stöd för den hierarkiska modellen för utveckling av självreglering. Vi fann också att mödrarnas lyhördhet gentemot barnens signaler bidrog till bättre emotionsreglering, medan extraversion hos barnet var relaterat till sämre emotionsreglering. I Studie II fann vi stöd för multipla vägar till ADHD på så sätt högre regleringsförmåga hos barnet och mer lyhörda mödrar bidrog till lägre grad av ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet. Dessutom bidrog extraversion till ökade nivåer av hyperaktivitet/impulsivitet. Studie III bekräftade fyndet om tidiga temperamentella markörer för senare ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet samt att tidig kognitiv reglering var en dålig prediktor för senare symtom. Studie IV visade att flera olika aspekter av självreglering påverkade graden av ADHD symtom. Hög grad av temperamentsdraget negativ affekt var istället relaterat till trots. Detta samband var i sin tur påverkat av föräldrastöd, på så sätt att hög grad av stöd verkade vara en skyddsfaktor för barn med mycket negativ affekt.

Sammanfattningsvis pekar studierna på att både inre och yttre faktorer påverkar självregleringsförmågan, som i sin tur verkar utvecklas på ett hierarkiskt sätt. Olika aspekter av temperament snarare än kognitiva faktorer verkar utgöra valida tidig tecken på senare ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet. Därtill verkar det vara så att barnens temperament och mödrarnas lyhördhet bidrar till symtombilden tidigt i utvecklingen, medan olika regleringsfunktioner bidrar till symtombilden i skolåldern. Dessutom verkar höga nivåer av negativ affekt i kombination med svagt stöd från föräldrarna vara associerat med trots snarare än ADHD symtom. Avhandlingen bidrar till förståelsen av ADHD som ett komplext och mångfacetterat tillstånd, som bäst kan beskrivas som en utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning, där vilka faktorer som påverkar symtombilden varierar över tid.