Seeing Otherwise: Renegotiating Religion and Democracy as Questions for Education

Abstrakt

Det huvudsakliga syftet med denna avhandling är att omförhandla relationerna mellan utbildning, demokrati, och religion genom att föra in det religiösa subjektet post-strukturalistiskt förstått i centrum av denna omförhandling. Tesen är att en omförhandling av alla tre (utbildning, demokrati, religion) är nödvändig om nya villkor för demokratisk samlevnad ska kunna skapas. Argumentet är att utbildning kan spela en viktig roll i demokratiska samhällen och skapa möjligheter för demokratisk samlevnad om religion och demokrati betraktas som frågor för utbildning och om det religiösa subjektet sätts i centrum. Avhandlingen är en utbildningsfilosofisk avhandling och det bidrag den ämnar ge detta forskningsfält är att läsa de spänningar som religiös mångfald tycks skapa inom dagens utbildning genom ett post-strukturalistiskt förhållningssätt till demokrati, religion, skillnad, och subjektivitet. Detta betyder att varken religion eller demokrati är något i empirisk mening, utan att betydelsen av dessa två begrepp skapas i en ständigt pågående förhandlingsprocess. Genom att ta sin utgångspunkt i radikal (ontologisk) skillnad och det mänskliga subjektet som ett ambivalent subjekt, kan avhandlingen ses som ett sätt att svara an på det behov av religiös läskunnighet som flera utbildningsfilosofer efterlyser, men som hittills mestadels formulerats utifrån liberaldemokratiska utgångspunkter. Studien riktar sig till dem som är intresserade av frågor kring pluralism och mångfald i skola och utbildning och i synnerhet till dem som är intresserade av religiös mångfald inom demokratisk utbildning. Studiens kontext och fokus är utbildning, men den hämtar sin energi från de samhällsdebatter om religionernas roll och plats i demokratiska samhällen som livligt diskuterats på senare år. Dessa debatter har bland annat handlat om en politisk radikalisering med religiösa förtecken, humanistiska kampanjer mot religiös övertygelse, publiceringar av Muhammedkarikatyrer debatter som kommit att framställas i en allt mer polariserad retorik. Flera av de här diskussionerna har inte sällan haft sin upprinnelse i skolan jag tänker på debatterna om den muslimska slöjan (hijab eller niqab), statsbidrag 180till religiösa friskolor, och förbud mot befrielse från skolans sexual- och simundervisning. Inledningen av avhandlingen talar om detta som den den nya religiösa synligheten , ett begrepp som implicerar att religionerna i ett post-sekulärt samhälle varken har försvunnit eller har återvänt i traditionella former. Om vi vill förstå religiös mångfald och religiös tillhörighet behöver vi således titta på vad som räknas som religion i en viss kontext, hur religion framträder, och i relation till vad, det religiösa framträder som just religiöst. Syftet besvaras i tre steg. Det första steget visar varför en omförhandling behövs genom att utforska hur nuvarande relationer mellan utbildning, religion, och demokrati ser ut. Här vänder jag mig till två av dagens mest inflytelserika pedagogiska utbildningsideal kosmopolitisk utbildning och deliberativ utbildning för att se hur dessa modeller besvarar frågan om religion och religiös mångfald. Det andra steget bereder väg för omförhandlingsprocessen genom att introducera en syn på demokrati, radikal demokrati, där själva definierandet av subjektet ses som en politisk process. Det tredje steget visar hur relationerna mellan utbildning, religion, och demokrati skulle förändras om vi förde dem samman i ett samtal vars villkor inte ägs av någon part. Detta samtal skapas i den andra delen av studien genom att Hannah Arendt, Jacques Derrida, Søren Kierkegaard, och Emmanuel Levinas förs samman i ett samtal om den mänskliga existensen villkor. På olika sätt och av olika skäl talar dessa tänkare till den enskilda människans försvar i situationer som tenderat att skymma sikten av henne. En så omfattande uppgift som denna låter sig inte göras utan tydliga avgränsningar. Redan i kapitel ett identifieras därför tre teman utifrån hur den kosmopolitiska respektive den deliberativa utbildningsmodellen hanterar religiös mångfald. Mer precist låter jag den kosmopolitiska utbildningstankens syn på kärlek, den deliberativa utbildningstankens emancipatoriska strävan, samt båda dessa utbildningsmodellers betonande av den samförståndsskapande dialogen, bilda fokus för studien. Kärlek, frihet, och dialog utgör således avhandlingens tematiska avgränsning. I del två refereras dessa teman till som fönster för att betona den nya inramning som omförhandlingsprocessen ämnar ge dem. Det ikoniska seendet bildar metodologisk utgångspunkt för studien. Med hjälp av den franske filosofen Jean-Juc Marion s idé att ikonen som fenomen inbjuder till att se det osynliga i det synliga , är syftet med fönstren att erbjuda andra sätt att se på demokrati och religion. Avsikten är, enkelt uttryckt, att nya perspektiv på religion och demokrati (samt relationen mellan dem) ska framträda när de betraktas genom de perspektiv på kärlek, frihet, och dialog som fönstren öppnar upp. Med det religiösa subjektet i centrum har fönstren också som funktion att erbjuda tre exempel på hur religiös subjektivitet kan komma till utryck i relation till andra subjektiviteter (så som politiska och demokratiska). Utbildning ges inte mycket direkt uppmärksamhet i del två, men i slutet av varje kapitel identifieras den eller de utbildningsfrågor som sedan ges en mer utförlig diskussion i kapitel sex. 181ÖversiktKapitel ett utforskar hur religion och religiös mångfald hanteras inom två av de mest efterfrågade pedagogiska trenderna idag när det gäller att hantera konflikt och mångfald. Kosmopolitisk utbildning och deliberativ utbildning försöker lösa de spänningar som skapas i ett mångkulturellt samhälle med hjälp av kosmopolitiska ideal eller genom en konsensusskapande dialog. Syftet med kapitlet är att utforska hur relationen mellan utbildning, demokrati, och religion artikuleras inom dessa modeller av liberal utbildning och hur detta tar sig uttryck i relation till det religiösa subjektet. Den kosmopolitiska idén om att kultivera en kärlek till mänskligheten bortom partikulära eller lokala hänsyn är i fokus (Martha Nussbaum), liksom Jürgen Habermas förslag om en ömsesidig översättningsprocess mellan religiösa och sekulära språkbruk. En process, menar han, som kan bidra till att öka religiösa medborgares möjligheter att delta i det offentliga samtalet. Kapitlet avslutas med en diskussion om kosmopolitisk och deliberativ utbildning. Den visar att dessa utbildningsmodeller tenderar att förlora det konkreta religiösa subjektet ur sikte genom att betona individuell, autonom rationalitet, en universell mänsklighet, eller en viss modell av demokrati.För att föra in det konkreta subjektet i centrum av omförhandlingsprocessen vänder sig kapitel två till en modell av demokrati, radikal demokrati, där själva definierandet av subjektet är en politisk process. Radikal demokrati ser antagonism, affekt, och passioner som konstitutiva element för politiskt deltagande, något som radikala demokratiteoretiker (Ernesto Laclau, Chantal Mouffe m fl) själva talar om som en demokratisering och återpolikalisering av demokratin . Särskilt betonas hur olika slags subjektiviteter skapas i en ständig kamp om hegemoniskt företräde. Mitt syfte med att göra radikal demokratiteori till utgångspunkt för omförhandlingsprocessen är att skapa möjligheter till att se konstituerandet av det religiösa subjektet, liksom spänningarna mellan religion och demokrati, som en del av en politisk förhandlingsprocess. För att konkretisera detta visas hur de teman som lokaliserats i kapitel ett (kärlek, frihet, dialog) kan komma att förskjutas om vi ser dem utifrån radikaldemokratiska utgångspunkter, dvs. som en demokratisk kamp för att förvandla antagonistiska fiender till agonistiska motståndare, som ett ömsesidigt konstituerade av identiteter, och som en konfliktartad syn på konsensus. Kapitlet avslutas med att visa vad dessa förskjutningar i betydelse kan betyda för det religiösa subjektets plats inom demokratisk utbildning.Kapitel tre är det första fönstret , dvs. det första tematiska kapitel där Arendt, Derrida, Kierkegaard, och Levinas förs in i samtalet. Kapitlet låter kärleken till världen och kärleken till nästan bilda utgångspunkt för andra sätt att se på kärlek än den kosmopolitiska kärleken till mänskligheten . För Hannah Arendt kommer världen emellan oss, vilket betyder att det som både förenar oss och skiljer oss åt är det som framträder mellan oss i tal och 182handling. Kierkegaard ger detta mellan oss en religiös läsning och visar hur offret av Isaac, i den bibliska berättelsen om Abraham och Isaac, bara kan ses som en kärlekshandling om Gud kommer emellan far och son (as the middle term). Derrida översätter begreppet Gud till den helt andre (the wholly other) och menar att möjligheten att älska sin nästa ligger i att älska det omöjliga, en tanke som han både sätter i relation till demokrati och till den konkrete andre. Syftet med kapitlet är att visa att en viss separation eller distans mellan oss är nödvändig för att kärlek till världen och till nästan ska bli möjlig, och för att det religiösa subjektet ska kunna älska religiöst i det offentliga rummet. Kapitlet avslutas genom att peka på de utmaningar utbildning ställs inför om elever ses som passionerade, älskande, subjekt och inte endast som rationella, autonoma individer. Kapitel fyra erbjuder tre olika sätt att se på frihet. I tre rörelser är syftet med kapitlet att utforska vad frihet som relationellt begrepp kan betyda för omförhandlingen mellan religion och demokrati. Levinas påstående om att välkomna den andre är att sätta min frihet ifråga betyder att heteronomi och inte autonomi är utgångspunkten för ansvarighet och etik. Vad Kierkegaard kritiserar är den religiöst motiverade ofrihet som binder människor i moralism. Man kan bara bli fri, menar han, om man underordnar sig ett absolut ansvar inför Gud. Både Levinas och Kierkegaard menar att strävan efter autonomi leder till en flykt från ansvarighet och frihet eftersom jag, enligt dem, inte kan bli fri utan den andre. Med hjälp av Arendt visar den tredje rörelsen hur totalitära ideologier skapar ofrihet. Hennes ärende är att skapa villkor för att den politiska friheten en frihet i handling ska kunna bli möjlig. Syftet med kapitlet är att visa hur en relationell och heteronom syn på frihet kan placera det religiösa subjektet ett subjekt som exempelvis underordnar sig Koranen, Guds vilja, eller Toran i centrum av kampen för demokrati. Kapitlet avslutas med en kort diskussion över vad en sådan syn på frihet kan betyda för relationen mellan auktoritet och utbildning. Kapitel fem utforskar tre olika aspekter av vad dialog kan betyda som konfliktartad och ambivalent kommunikation med andra. När det subjekt som går i dialog med andra inte är ett enhetligt subjekt, då finns det gränser för vad man kan känna till om sig själv liksom vad man kan komma att känna till om andra. Kierkegaards läsning av Abrahams oförmåga att samtala inleder kapitlet, något som förklaras som ironi: Abraham kan tala men han kan inte göra sig förstådd. Derrida läser Abrahams oförmåga som en hemlighet. Denna hemlighet gör all kommunikation till en etisk översättningsprocess där strävan efter förståelse är samtidigt både nödvändig och omöjlig. Den tredje aspekten av vad en konfliktartad dialog kan betyda hämtas från Arendt. Hon menar att även om tal och handling är nödvändiga villkor för att bli till som ett mänskligt subjekt ryms det en narrativitetens ironi i det faktum att ingen av oss är författare till våra egna liv. Vi är redan från födseln beroende av andras berättelser om oss för att begripliggöra våra liv. Syftet med kapitlet är att komplicera synen på dialog inom utbildning där 183dialogen gjorts till ett medel för demokratisering och där eleven förväntas delta i dialog i syfte att lösa konflikter och uppnå samförstånd. Ett exempel på detta kan vara att den religiöse eleven i dialog med andra förväntas begripliggöra vad religion och religiositet betyder, detta i syfte att göra det religiösa mindre annorlunda och minimera spänningar och konflikter i klassrummet. Kapitlet avslutas med en reflektion över vad dialogens begränsningar kan betyda för möjligheterna till fortsatt dialog inom utbildning.Den tredje och sista delen består endast av ett kapitel, kapitel sex, i vilket de utbildningsfrågor som destillerats fram ur kapitel tre, fyra, och fem beaktas. Den övergripande frågan som diskuteras är vad som händer med utbildning när religion och demokrati blir frågor genom de perspektiv som öppnats upp i kapitlen om kärlek, frihet, och dialog. Enkelt uttryckt, om vi ser kärlek, frihet, och dialog annorlunda som en kärlekens skillnad, en underordnandets frihet, och en konfliktartad dialog kan vi också se utbildning annorlunda. Vilka perspektivskiften framträder då? Givet de villkor som religiösa elever möter inom utbildning och skola idag har dessa perspektivskiften särskild betydelse för dem, men kapitlet ger också implikationer för relationer mellan lärare och elever mer generellt. Vad det konkret kan betyda att se religion och demokrati som frågor för utbildning artikulerasinom ramen för det jag kallar de små gesternas utbildning . Där har själva seendet och frågorna i sig en viktig roll att spela.

Seeing Otherwise: Renegotiating Religion and Democracy as Questions for Education

Rooted in philosophy of education, the overall purpose of this dissertation is to renegotiate the relationship between education, religion, and democracy by placing the religious subject at the centre of this renegotiation. While education is the main focus, the study draws its energy from the fact that tensions around religious beliefs and practices seem to touch upon the very heart of liberal democracy. The study reads the tensions religious pluralism seems to be causing in contemporary education through a post-structural approach to difference and subjectivity.

The purpose is accomplished in three movements. The first aims to show why the renegotiation is needed by examining how the relationship between education, democracy, and religion is currently being addressed in cosmopolitan education and deliberative education. The second movement introduces a model of democracy, radical democracy, that sees the process of defining the subject as a political process. It is argued that this model offers possibilities for seeing religion and the religious subject as part of the struggle for democracy. The third movement aims to develop how the relationship between education, democracy, and religion might change if we bring them together in a conversation whose conditions are not owned by any one of them.

To create this conversation, Hannah Arendt, Jacques Derrida, Søren Kierkegaard, and Emmanuel Levinas are brought together around three themes love, freedom, and dialogue referred to as windows. The windows offer three examples in which religious subjectivity is made manifest but they also create a shift in perspective that invites other ways of seeing the tensions between religion and democracy. The aim of the study is to discuss how education might change when religion and democracy become questions for it through the perspectives offered in the windows and what this implies for the particular religious subject.