Ruptured narratives: An analysis of the contradictions within young people’s responses to issues of personal responsibility and social violence within an educational context

Abstrakt

Avhandlingens starkaste bidrag är att belysa klyftor i unga människors berättelser om sitt ansvar och argumentera för att dessa är viktiga att uppmärksamma då socialt våld diskuteras. Resultaten visar på: klyftan mellan begreppet demokrati och ungdomarnas vardagliga sätt att svara an till andra, klyftan mellan nuet och framtiden och klyftan mellan idealbild och handling. Dessa klyftor faller utanför dagens undervisningsdiskurs som bygger på moralisk utvecklingsteori för att den bortser ifrån problemet med socialt våld som skapas genom människors stereotypa fördomar om andra, liksom även maktrelationer och starka känslor som tar form i människors vardagliga interaktioner.

I teorier och politiska dokument rörande demokrati och utbildning betonas vikten av att stödja och stimulera unga människors engagemang för att motverka socialt våld och främja andras välbefinnande. Idén är att ett demokratiskt samhälle som är till för folket inte kan nonchalera frågor som rör exkludering, marginalisering, förtyck och mellanmänskligt våld eftersom de är krafter som står i stark motsättning till demokrati. Dessa frågor lyfts upp på olika sätt i utbildningssammanhang genom diskussioner om till exempel genus, hållbar utveckling och mångkultur. Meningen med att betona dessa aspekter i skolan handlar inte enbart om att öka studenternas allmänbildning utan också om att väcka ungas vardagliga engagemang för andras välbefinnande och därigenom motverka olika former av socialt (strukturellt) våld. Strävan att arbeta emot det sätt på vilket vissa grupper av människor betraktas som annorlunda och behandlas som mindre värda än andra är nära sammanlänkad med individens moraliska ansvar för andras välbefinnande och frågor som rör rättvisa.

Men även fast det demokratiska ramverket har gjort det möjligt att skapa ett undervisningsinnehåll med syfte att stimulera unga människors ansvarskänsla och vilja att motverka socialt våld så betyder inte det att undervisningsinnehållet, inriktat mot ansvar och rättvisa, är självklart. Inspirerad av läroplansteori så har denna avhandling närmat sig frågan hur undervisningsinnehållet kan förstås med utgångspunkt i unga människors berättelser. Mer specifikt så är syftet med avhandlingen att undersöka på vilket/vilka sätt unga människor beskriver sitt ansvar och sätt att svara an till andras livsförhållanden. Avsikten är även att undersöka om och hur deras berättelser berikar och/eller regenererar betydelsen av ansvar som ett undervisningsinnehåll med intentionen att motverka socialt våld.

Med hjälp av Lévinas beskrivning av ansvar och Kristevas subjekt-i-process har avhandlingen kunnat visa på att unga människor är delaktiga i att motverka och upprätthålla socialt våld genom sina dagliga sätt att svara an till andra. De beskriver andra människors (ofta svåra livsförhållanden) och också hur de hanterar dessa situationer i sina dagliga liv. Samtliga ungdomar talade om sig själva i ideala termer, det vill säga som personer som antingen inte vill skada andra eller som aktivt vill arbeta för att främja andras välbefinnande. Parallellt med denna bild beskrev de olika sätt att svara an till andra som vid tillfällen stod i stark kontrast till deras ideala självbilder. Spänningen mellan ideal och dagliga sätt att svara an till andra har behandlats i avhandlingen på ett sätt som visar på hur de vill väl men brottas med en motvilja mot till exempel svaga människor och invandrare. Utöver detta har de ungas upplevelser av sitt ansvar gentemot andra undersökts. Två olika inriktningar på ungdomarnas beskrivning av ansvar kunde tolkas i intervjuerna: ansvar för att aktivt främja andras välbefinnande och ett ansvar där de unga endast beskriver andras livssituation. Ansvar beskrivet som ett aktivt främjande av andras välbefinnande var antingen knutet till personens dagliga handlingar som att lyssna på andra som har det svårt, finnas där och hålla den andras hand eller till tids- och platsbundet ansvar som till exempel att delta i politiska aktiviteter eller bli psykolog. Ansvar som endast beskriver andras livssituation kunde dels handla om att se någon lida men samtidigt uppleva att det är andras ansvar att göra något åt det, dels om att se någon lida och förvandla det till något positivt för en själv. Flera av de unga som anammade skolans ansvarsdiskurs hade uppmärksamheten riktad mot framtiden samtidigt som de i sitt dagliga liv kunde skada andra eller känna sig paralyserade att främja andras välbefinnande. Avslutningsvis, medan frågor som rör utbildning är motiverad av ett demokratiskt ideal så visade de ungas berättelser på fyra typer av klyftor mellan begreppet demokrati och deras dagliga engagemang för andras välbefinnande. Några av de intervjuade uppvisade ilska då demokrati kom på tal. De upplevde demokrati stå för representativ demokrati på ett sätt som fjärmar sig från människors vardagliga handlingar och de orättvisor som uppstår där. I deras berättelser understryker de behovet av att flytta det demokratiska fokus som generellt dominerar i samhället från representativ demokrati till konsekvenserna av människors handlanden. En annan typ av gap mellan begreppet demokrati och vardagshandling skapas av några unga genom deras sätt att beskriva begreppet som abstrakt och ointressant rakt igenom. Ytterligare ett gap uppstår då två av de unga framställer demokrati som ett medel att främja allas välbefinnande samtidigt som de i sina dagliga liv ibland skadar personer som står i deras väg. Avslutningsvis fanns det de som associerade demokrati med ett representativt styre. Från detta sätt att resonera uppstår ett gap mellan förståelsen av demokrati och individens dagliga handlingar genom att det är politikerna som förväntas ansvara för andra. Julia Kristevas resonemang kan betraktas som ett viktigt bidrag till undervisningen rörande motverkandet av stereotypa fördomar och socialt våld, genom att hon ger redskap för att förstå dessa klyftor och hantera rädslan för det okända som faller utanför dagens utbildningsdiskurs.

Ruptured narratives: An analysis of the contradictions within young people’s responses to issues of personal responsibility and social violence within an educational context

This thesis addresses the problems of social violence which are based on stereotyped prejudices, and directed towards people who differ from the norm, and asks how education aiming at counteracting social violence can be understood. Within education, the aspiration to contest social violence is generally motivated by a democratic framework stressing distributive justice and everyone s equal value. The promotion of justice has recently become linked to the development of individuals moral responsibility in ways which overlook relational complexities. In contrast to a developmental approach, the intention with this thesis is to explore how education can be understood by using nine young people s responses and sense of responsibility(-ies) in relation to others life circumstances as a starting-point for analysis. Hence, the investigation delves into the relationship between moral action and justice/injustice within the unpredictable field of culture, outside the notion of a democratic (moral) foundation. Using an ethics of alterity, which advocates a respect for difference, it is possible to claim that young people already are (unconditionally and unlimitedly) responsible as seen in their everyday responses to others life circumstances. The question at stake is rather what they choose to do with their responsibility. An ethics of dissensus, on the other hand, is used to acknowledge the embodiedness of human relations which now and then can be accompanied by unintended reactions, power relations, and contradictions all of which necessary to pay attention to when social violence is discussed. An ethics of dissensus creates a link to Julia Kristeva s subject-in-process, and to ruptured narratives, which has been used as an analytical lens in this investigation.

The results of the thesis indicate that the youths already are forced to face other people s more or less harsh life circumstances. Furthermore, all of the young people portray themselves as persons who do not want to expose people to harm and at times even as persons who want to promote others well-being. These ideal self images, however, collide with other forces which place these ideals on trial. A comparison between the young people s narratives indicates two things. Firstly, although they sometimes use the same word when they describe their sense of responsibility, the meaning they assign the word differs along with their possibilities of action. Secondly, there is a notable distinction between young people who in concordance to the educational discourse position their sense of responsibility in the future and within knowledge acquisition, and those who chiefly position their sense of responsibility in their everyday interactions by using the resources available. Another result of the analysis is the evidence of a gap between the concept of democracy and young people s everyday responses. Overall, the young people s ruptured narratives shed light on how they contribute to the creation of social violence as well as to how they promote others well-being in ways, which challenge the foundation in democracy as an educational possibility to contest social violence on several points.