Physical Activity During Growth. Effects on Bone, Muscle, Fracture Risk and Academic Performance

Effekten av ökad skolidrott på frakturrisk, skelett, muskler och skolresultat

Frakturer är ett stort och dessutom ökande samhällsproblem. Genom att stärka skelettet och muskulaturen kan risken för frakturer minskas. Hög fysisk aktivitet är associerad med hög benmassa, gynnsam skelettstruktur, god muskelfunktion och låg risk att drabbas av frakturer. Fysisk aktivitet skulle därför kunna vara en möjlig strategi för att minska antalet frakturer i samhället. Tidigare forskning har visat att den bästa perioden i livet att påverka sitt skelett genom fysisk aktivitet är pre- och peri-pubertalt. Tidigare studier är dock korta, innefattar små kohorter och baseras främst på inklusion av frivilliga idrottsintresserade barn. Detta gör det svårt att uttala sig om eventuella långtidseffekter samt populationsbaserade effekter, båda viktiga sett ur ett samhällsperspektiv. Skall fysisk aktivitet kunna användas så effektivt som möjligt som frakturprofylax bör den inkludera så många barn som möjligt, helst alla i befolkningen, och ge effekter även vid en träningsnivå som alla barn klarar av att genomföra. Det finns utöver detta även studier som antyder att ökad fysisk aktivitet är associerad med förbättrade kognitiva funktioner, såsom minne och inlärning. Därigenom skulle även akademiska skolresultat kunna påverkas. Detta är av stort intresse eftersom skolresultaten i svensk grundskola, enligt den återkommande PISA-rapporten, de senaste decennierna försämrats. Detta gäller både betyg och andel barn som blir behöriga till gymnasial utbildning. Ökad skolidrott skulle således kunna vara ett sätt att vända denna trend.
Mot denna bakgrund startades Bunkefloprojektet (på engelska förkortad till POP-study), en populationsbaserad prospektiv kontrollerad interventionsstudie som innefattar barn från fyra grundskolor i sydvästra Malmö. En av skolorna utökade ämnet idrott och hälsa från 60 min/vecka till 200 min/vecka (40 min/skoldag). Denna skola fungerade som interventionsskola. Resterande tre skolor fortsatte med 60 min/vecka idrottsundervisning (svensk standard) och fungerade då som kontrollskolor. Vi inkluderade alla 3 534 barn (6–9 år gamla) som började årskurs 1 i någon av dessa skolor år 1998 till 2012 och följde dem i 7 år avseende frakturer. De 264 barn som började år 1998 till 2000 erbjöds vara med i en utökad del av studien där vi följde utveckling av skelett, muskelstyrka och livsstilsfaktorer genom årliga mätningar. För att utvärdera akademiska skolresultat inkluderades alla individer som slutat årskurs 9 år 2003 till 2012 i interventionsskolan. Vi använde även Skolverkets statistikdatabas (Siris) för att inkludera alla individer som slutat årskurs 9 år 2003 till 2012 i hela Sverige som akademisk kontrollgrupp. På detta sätt kunde vi jämföra skolresultaten mellan och inom skolorna före interventionen (skolslut 2003 till 2006) och efter interventionens införande (skolslut 2007 till 2012).
Barnen i interventionsskolan hade jämfört med barnen i kontrollskolorna ökad frakturrisk under det första året efter påbörjad intervention, varefter den relativa frakturrisken sjönk för varje år som interventionen pågick. Vi såg även att flickorna i interventionsgruppen hade förbättrad utveckling av skelettet, i form av ökad benmassa och förändrad struktur jämfört med kontrollgruppen. Någon sådan effekt kunde inte registreras bland pojkarna. Både flickor och pojkar i interventionsgruppen hade förbättrad utveckling av muskelstyrkan jämfört med kontrollgruppen. Pojkarna med extra skolidrott förbättrade sina slutbetyg i nionde klass samt i denna grupp minskade även andelen individer som inte klarade behörighetskraven till gymnasial utbildning. Hos flickorna kunde inga akademiska gynnsamma effekter registreras bland dem med daglig fysisk aktivitet under grundskoleåren.
Ökad skolidrott förefaller således vara en strategi som kan minska den relativa risken för fraktur, förbättra utvecklingen av skelett och muskelstyrka samt öka de akademiska skolprestationerna. Det finns stöd från andra studier att en sådan utveckling i ungdomen kan leda till starkare skelett och bättre muskulatur och därigenom färre frakturer även i vuxenlivet och ålderdomen. Detta gör att vi nu har starkt vetenskapligt underlag att rekommendera daglig idrott i grundskolan för alla barn.