Om upptäckt och sortering till social barnavård: Longitudinella perspektiv på barn som far allvarligt illa

Abstrakt

Att upptäcka barn som far illa är en uppgift för samhället. Merparten av världens länder har genom Barnkonventionen förbundit sig att ha effektiva system för att upptäcka barn som far illa. Det svenska systemet innebär att verksamheter som möter barn och föräldrar har en skyldighet att anmäla misstankar om barn som far illa till den sociala barnavården. Allmänheten uppmanas också att anmäla, och barn och familjer kan själva ansöka om stöd. Ambitionen bakom systemet är att de barn som är i störst behov av stöd och skydd ska upptäckas. Tidigare forskning har visat påtagliga skillnader i fråga om vilka barn som blir föremål för aktualiseringar och utredningar hos den sociala barnavården. Däremot saknas kunskap om skillnaderna kan förklaras utifrån skilda behov eller utifrån skilda föreställningar om behov, så kallad bias. Vidare saknas kunskap om det är samma barn som upplever sig fara illa som också aktualiseras och utreds.

Det övergripande syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om barn som far allvarligt illa, samt om dessa barn upptäcks och sorteras vidare till social barnavård. Fokus ligger på två områden. Dels vad som utmärker barn som far allvarligt illa, dels vad som bidrar till sorteringen av dessa barn, när de aktualiseras samt när de bedöms vara i behov av vidare utredning inom den sociala barnavården.

Avhandlingen består av fyra empiriska studier baserade på data från det longitudinella forskningsprogrammet Longitudinal Research on Development to Young Adults (LoRDYA) som utgår från 1884 barn. Dessa rekryterades år 2013, vid 12 och 13 års ålder, i fyra små- och medelstora kommuner i Sverige. Metodologiskt tillämpas olika analytiska ansatser, såväl variabelcentrerade metoder som personcentrerade metoder. Genomgående används olika former av regressionsanalyser för att undersöka det unika bidraget av varje faktor kontrollerat för övriga faktorer.

Resultaten visar att drygt vart fjärde barn någon gång under tonårstiden har självskattade tecken på att fara allvarligt illa. Detta trots att en mycket strikt definition av att fara allvarligt illa tillämpades. Barn med självskattade tecken på att fara allvarligt illa har mer kontakt med vanliga aktualiseringskällor, exempelvis polis, hälso- och sjukvård och elevhälsa, på grund av svårigheter än vad andra barn har. Drygt en femtedel av alla barn blir någon gång under tonårstiden aktualiserade till den sociala barnavården, men mindre än hälften av dessa aktualiserade har självskattade tecken på att fara allvarligt illa. Skillnaderna i vilka som blir aktualiserade kan främst förklaras av familjeförhållanden, där de förhållanden som utmärker sig är att ha en ensamstående förälder och att familjen lever i fattigdom. När aktualiseringar bedöms hos den sociala barnavården sorteras drygt en tredjedel av alla aktualiserade barn med självskattade tecken på att fara allvarligt illa ut. Flickors aktualiseringar blir i större utsträckning föremål för utredning än pojkars aktualiseringar. Sannolikheten för utredning ökar för flickors aktualiseringar om de har självskattade tecken på att fara allvarligt illa eller lever i fattigdom. När aktualiseringar handlar om pojkar minskar sannolikheten för utredning ju äldre pojken är eller om aktualiseringsskälen gäller beteendeproblem i kombination med försummelse. Tidigare aktualiseringar ökar utredningsbenägenheten i störst utsträckning oberoende av kön.

Fynden diskuteras utifrån avhandlingens teoretiska ramverk. Slutsatsen är att systemet för att upptäcka barn som far illa har låg sensitivitet, eftersom många barn som far allvarligt illa sorteras ut. Systemet verkar därtill ha låg specificitet eftersom att leva med en ensamstående förälder eller ha knappa ekonomiska förhållanden verkar tolkas som faktiska indikatorer på att barnen far allvarligt illa, snarare än riskfaktorer, medan frånvaron av dessa förhållanden tvärtom tolkas som att barn inte far illa.