Musik oss emellan: identitetsdimensioner i ungdomars musikaliska deltagande

Musik oss emellan: identitetsdimensioner i ungdomars musikaliska deltagande

Avhandlingen behandlar ”vanliga” svenska ungdomars vardagliga användning av, uppfattningar om, musik. Syftet med studien är att analysera relationen mellan identitet och ungdomars musikaliska deltagande.

Enligt de teoretiska utgångspunkterna är identitet att betrakta som en process som omfattar såväl sociala som psykologiska aspekter av individen (Giddens, 1997; Jenkins, 2008). Eftersom den reflexiva identitetsprocessen enligt både Giddens och Jenkins framför allt äger rum i vardagen är också vardagsbegreppet centralt för studien. Uppfattningen att människor är aktiva, inte passiva, i sin vardagliga användning av kulturella produkter leder till, och harmonierar väl med, Smalls (1998) teori om musicking, och som i avhandlingen benämns ”musikaliskt deltagande”.

Den empiriska undersökningen genomfördes bland 15 åttondeklassare (14-15 år) i två skolor belägna på olika orter. En inledande enkät gav uppgifter om vilken musik ungdomarna lyssnade på för tillfället, och följdes av gruppsamtal kring sex musikexempel. Därefter intervjuades deltagarna i gruppsamtalen om sitt förhållande till, och sin användning av, musik. Materialet analyseras tematiskt i tre kapitel: Musiken och dom, Musiken och vi samt Musiken och jag.

I det avslutande diskussionskapitlet framhålls att det som kännetecknar en ”kompetent musikalisk deltagare” är en kombination av individuella och sociala faktorer. Huruvuda dessa olika aspekter kan samexistera är ytterst en fråga om autenticitet: i likhet med Giddens ”kompetenta aktör” rör sig den kompetenta musikaliska deltagaren mellan olika livssektorer. Genom att hon förmår upprätthålla en balans mellan att vara speciell och normal kan hon uppfattas som autentisk av både sig själv och andra.

Grundskolans musikundervisning framstår i många stycken som åtskild från ungdomars vardagliga musikanvändning. När denna inte beaktas riskerar musikundervisningen att bli ett ensligt forum för, i dubbel mening, instrumentella färdigheter, som ofta inte har någon plats i kompetenta musikaliska deltagares strategiska livsplanering. Det är dock inget problem att skolan inte är, eller förmår vara, en alltigenom vardaglig kontext – problemet är om det är vad som förväntas. Istället för att ge utrymme för en dragkamp mellan självbilder och publika bilder skulle musikundervisningen kunna sträva efter att bli en frizon, ett frirum, där man får se det bekanta på nya sätt, och bekanta sig med det obekanta.

Abstract in English